post

Steinmo på resa 2014: Prag – ett hemligt förbund

Prag är som en väldigt snäll kamrat efter bedrövliga Bratislava. Prag lägger armen om mig och säger att ”jag kunde ha varnat mig redan innan hur det skulle bli där, men då är då och nu och nu, så slappna av och låt mig ta hand om dig”. Och jag faller baklänges i en enda […]

post

Steinmo på resa 2014: Bratislava blues

Jag är sista kvällen i Bratislava. Det har varit kris sen vi kom. Jag var lite, eller kanske mycket, naiv när jag trodde att det här skulle fungera, men jag ville så otroligt mycket att det skulle bli bra. Det vill jag jämt. Men det blir bara så ibland och inte alls den här gången. […]

post

Steinmo på resa 2014: Skansentåg till Schindlers fabrik

Jag vet inte hur mycket Polen man egentligen får för pengarna när man besöker Krakow. Ingen här ser ut som polackerna vi mötte på färjan från Trelleborg. Där hade många stickiga tröjor utan något under. Många såg arga ut. Eller lite ledsna. I Krakow vilar inga ledsamheter. Alla är nästan lite konstigt glada. Det är […]

post

Steinmo på resa 2014: Väg 18

Som en roadmovie med skakig handkamera – mitt första möte med Polen. Jag hade argumenterat för att polska vägar inte alls behövde vara dåliga och att valet att köra en omväg genom Tyskland för att komma till Krakow bara grundade sig på ett förminskande av det polska vägverket. Jag talade för min sak med retorisk […]

post

Emigrationsromantik

Om det fanns ett pris som nån människa med pengar och förakt för mänsklighetens kamp för att ta sig åt något håll alls, som årligen gavs till Sveriges sämsta motivationscoach, så skulle jag ha en hygglig chans att få det. Jag har absolut inte försökt allt, utan ganska lite, men det känns ändå desperat och […]

post

”Marina Steinmo är i full gång igen” del 2

Jag får alltså reda på att jag omnämnts på nätet. Det kan ju vara både bra och dåligt. Eftersom jag är i en liten offentlighetssvacka just nu, så kanske jag är beredd att tänja på begreppet dåligt. Känslan av att man aldrig egentligen existerade som kreativ kraft i samhället är inte helt behaglig. Man vill […]

post

”Marina Steinmo är i full gång igen” del 1.

Ibland blir vakenlivet lätt drömlikt. Jag är inte så esoteriskt lagd, men visst, några tecken framslängda i min väg av ödets hand har jag inget emot. I går kväll blev jag upplyst om att jag nämnts på NÄTET i ett KONSTIGT SAMMANHANG. Jag hoppar alltid till lite när såna saker kommer plötsligt. Det är ett […]

post

En tung lättnad

En gång sa en föredragshållare att när hjärtat är fullt är det lätt att tala. Men detsamma verkar inte gälla för att skriva. Inte för mig och inte just nu. Efter att ha läst Tuktad till frihet av Magnus Utvik krampar fingrarna av allt som jag tänker och tänkt och känt om den här historien, […]

post

Book handler

I går köpte jag mina böcker. Jag gjorde ganska stor affär av det här, genom att prata om det i var och varannan mening och avböja förslag om besök på utställningar och hos vänner. Jag betedde mig som om det här var något rituellt. Och det kanske det var. Jag har köpt böcker och gett […]

post

Marina bokcirklar omkring sig själv

Nu när dödssyndsprojektet är avslutat tänkte jag lätta upp mig själv genom att blogga om böcker. Min son som måste tillhöra en väldigt exklusiv grupp – pojkar i äldre tonåren som läser oerhörda mängder litteratur fast absolut ingen fantasy utan bara en jädra massa klassiker – klagar på att jag aldrig läser böcker. Och han […]

post

Syndens slut

Det är dags att avsluta dödssyndsprojektet och sammanfatta vad jag kommit fram till. Till att börja med är inte dödssyndsbegreppet hugget i sten, (det är ju inte ens de 10 budorden, även om de var det från början). Flera av dödssynderna, som avund och högmod och girighet, är känslor som betraktas som tecken på en […]

post

Framsteg

Märkligt nog är det när jag kommer till vrede som det äntligen händer nånting. Jag plockar fram mitt manus som saknar slut och börjar jobbar med det, lite försiktigt, men ändå. Jag känner mig inte alls arg. Men jag har en sorts beslutsamhet. Det är kanske inte alls vreden som känsla eller synd det här […]

post

Den förbannade fortsättningen

Det känns som om jag fått vreden kapad – inte dödssynden, utan själva känslan. Om man växer upp med en person i sin närhet som så okontrollerat blir arg, kan man ju reagera med att antingen bli likadan eller precis tvärtom. Eller både och. När jag blev tonåring fick jag ofta vredesutbrott. Jag kunde bokstavligen […]

post

En aggressiv bakgrund

Jag såg sällan min pappa glad. Han skrattade ibland, men det lät aldrig som om han tyckte om det. Det var nog mest för att verka välvillig inför människor han brydde sig om. Familjen räknades inte riktigt dit. Man arg var han nog mer eller mindre varje dag. Vanligast var utbrott framför tv:n under nyhetssändningar […]

post

Vrede

Jag har försökt undvika den här dödssynden in i det längsta. Efter en uppväxt som genomsyrats av fritt utsläppt vrede, är jag så aggressionshämmad att jag på min höjd visar lätt irritation. Att skrika och skicka mobiltelefoner in i väggen med full kraft är otänkbart. Och om jag nån gång blir arg slutar det illa, […]

post

Inpiskat rättvisepatos och förträngd paranoia

Det känns som att för att vara girig måste man redan ha. Om man som jag endast uppvisar röda siffror är det svårt att sukta efter vinst. Jag vågar bara drömma om ett nollresultat. Allt därutöver är magiskt och underbart och då är det svårt att arbeta upp ett rejält missnöje vilket skulle leda till […]

post

Hej, girighet!

Att försöka sig på girighet känns som att försöka sparka in en dörr som kanske en gång fanns, men som nu endast är några rostiga gångjärn. Girighet är inte bara en drivkraft, det är en livsstil. Från förskoleföretag till nationer. Girighet har gått samma väg som högmod – från dödsyndigt till nödvändigt, en viktig BIT […]

post

Kreativ självsvält

Frosseri har inte fått jobbet gjort. Det har det aldrig fått. När jag hängett mig åt det enda jag frossar i – shopping – har det bara lett till utmattning och självförakt. Jag har urholkat mig själv, vilket paradoxalt nog gjort mitt frosseri till en sorts svält. Min kreativitet har utarmats och allt har blivit […]

post

Kreditmetoden

Mitt frosseri kommer inte att bli av inom den närmaste framtiden om jag inte ska handla på kredit. Kredit är en möjlighet, man bara vänder på det ekonomiska incitamentet från prefross till postfross. Det har jag dock testat i många år, så det kan jag utvärdera på stående fot: Det leder inte till ökad produktivitet, […]

post

Matsexscener ur det förflutna

Jag ska alldeles strax sätta igång och jobba ihop lite pengar att frossa för. Men det där med mumsmums fick mig att minnas en sedelärande historia som jag hörde när jag var ung och som lärde mig vikten av att tänka efter före. Och lite annat. Det var så här: För länge, länge sen innan […]

post

Frosseriförsökskanin

Frosseri är knepigt. Jag har lite gett upp på det redan innan jag börjat. Hur skulle nånting som kräver så pass mycket tid och resurser kunna vara en vettig drivkraft? Men det är klart, det kanske är resurserna som är nyckeln. Man behöver ju skapa dem och då måste man jobba och när man jobbat […]

post

Avundsutvärdering och jag

Jag måste lämna avund nu. Det hade jag inte behövt göra om det hade fungerat. Om avund fått mig att bli produktiv som tusan hade jag omfamnat avunden och aldrig släppt taget. Jag är inte den som är den som behöver vara god eller bra. Jag nöjer mig med att jobbet blir gjort. Men inte […]

post

Min avunds historia

Det känns märkligt. Jag trodde avund var min inmutade guldåder. Avund har så ofattbart länge gått vid min sida. Som tonåring anklagade jag Gud en del för att vara märkligt orättvis när han nu älskade mig så mycket som man försökte få mig att tro i den frireligiösa söndagsskolan. Jag hade åsikter om tanken bakom […]

post

Framgångsprovokation

Jag har haft ännu ett samtal med min moderna managementvän. När jag försynt berättade att jag nu utforskade avund som drivkraft fick jag ett hjärtligt hånskratt och frågan om jag skämtade. ”Avund är DRIVKRAFTEN. Det är det som får alla – både anställda och företagsledare – att sträva framåt och uppåt.” Sen blev han jobbigt […]

post

Avund

Jag har varit avundsjuk i stort sett hela dagen, med betoningen på sjuk. Avund visar sig i mitt fall innebära betydligt fler fysiska sensationer än liderligheten lyckades komma upp med. Det har varit illamående, dålig känsel i fingertopparna. rösthallucinationer, synhallucinationer, knöglig tunga, tung andhämtning och så det här att jag har gått in i saker […]

post

Ostorhetsvansinne

Jag tycker inte om högmod särskilt mycket. De här sista dagarna i dess sällskap har gjort den till min sämsta dödssynd. Förut var det kanske girighet, och det kan det bli igen, men just nu är högmod dumt, tröttsamt och värdelöst som drivkraft. Eller så har jag bara svårt med positiva människor. Men jag vet […]

post

Nya dödssynder och gamla väsen

Jag skrev tidigare att högmod knappast betraktas som en dödssynd längre. Snarare tvärtom. I flera år har jag förundrats över hur accepterat det är att tvärsäkert förklara att man klarar allt. Till och med små barn i tv-tävlingsprogram piper forcerat att de SKA klara vad det än är för utmaning de står inför. Däremot har […]

post

Ett fall föregår högmod

Egentligen var det inget fall, utan en uppgång. Men den gör så att jag får skjuta utvecklandet av högmodskonceptet till imorgon. Idag gick jag ut på en lång, lång promenad i härligt väder utan fungerande blodsockermätare. Det är egentligen helt ofattbart. Jag har haft diabetes i snart 17 år. Jag ska kunna det här. Och […]

post

Högmod eller kanske inte det, nej

Högmod har gått svinuselt. Och då har jag verkligen försökt. När jag vaknade låg jag länge kvar i sängen och intalade mig själv att jag var bäst i norra Europa på att skriva samtidskomedier. Så långt gick det rätt bra. Med min nyvunna, spröda övertro på mig själv tassade jag upp och slog mig nonchalant […]

post

Och vinnaren är…

Jag har hamnat i en valsituation, vilket nästan är det värsta som kan hända. Efter att ha avverkat lättja och kättja, (ja, jag är konservativ), så ska jag sömlöst glida över i nästa dödssynd och kanske till och med verkligen få lite inspiration att skriva på min samtidskomedi som kombinerar modern inredningskult med det stora […]