post

Marina bokcirklar omkring sig själv

Nu när dödssyndsprojektet är avslutat tänkte jag lätta upp mig själv genom att blogga om böcker. Min son som måste tillhöra en väldigt exklusiv grupp – pojkar i äldre tonåren som läser oerhörda mängder litteratur fast absolut ingen fantasy utan bara en jädra massa klassiker – klagar på att jag aldrig läser böcker. Och han har rätt.

Jag har läst så oerhört mycket. Från 9-10 årsåldern till ungefär 30-35 läste jag åtminstone en bok i veckan. Jag läste allt från En dag i Ivan Denisovitjs liv till Barn 312 – inget var för lättviktigt effektsökande eller överlastat pretentiöst. Det var så självklart och njutbart och vad tusan hände sen? Varför slutade jag först med skönlitteratur och gick över till biografier? Jag betedde mig ungefär likadant och slukade Hitler – en studie i tyranni lika glatt som Lemmys White line fever.

Sen blev det bara facklitteratur av olika slag. Jag försökte läsa nåt skönlitterärt nån gång då och då, men allt tråkade ut mig (med några få undantag). Eller så var det uppenbart bra, men då blev jag nervös och ville inte läsa vidare eftersom jag fruktade att slutet var nedslående på det där ”hjärtat slits ur kroppen”-sättet som jag kunde leva med när jag var yngre, men numera kräver minst en Imovane till natten. (Varför blir man känsligare med åren? Man ska ju bli blasé.)

Men nu har jag hittat två böcker som jag ska läsa, kosta vad det kosta vill: Magnus Utviks Tuktad till frihet och Mathias Dahlströms Psykodrama. Två ganska olika verk, åtminstone vid första påseendet, men vem vet… Så imorgon går jag och min portmonnä till en mindre bokhandel som behöver alla stödköp den kan få, och köper böcker. Det känns onekligen mer spännande än att köpa en genombruten lågprisbody i rosa spets på HM.

Kommentarer

  1. Hej Marina, hoppas du finner min bok intressant. Ha en fin dag och forstätt blogga!

Kommentera