post

Emigrationsromantik

Om det fanns ett pris som nån människa med pengar och förakt för mänsklighetens kamp för att ta sig åt något håll alls, som årligen gavs till Sveriges sämsta motivationscoach, så skulle jag ha en hygglig chans att få det. Jag har absolut inte försökt allt, utan ganska lite, men det känns ändå desperat och djupt ineffektivt. Meningen med att skriva små blogginlägg var att jag skulle skriva stora epos sen. Av nån mystisk bara fart. I stället för att veckotvätta, grubbla över min oförmåga att följa en uppgjord månadsbudget, hänga tavlor, banta ner min hund (och kanske mig själv) till en vikt som inte känns belastande fysiskt och socialt, försöka bli en människa som tar krafttag i trädgården, vägleda mina unga vuxna barn i en värld som jag med all min insamlade livserfarenhet finner bitvis obegriplig, och begripa mig på folk.

Så jag funderar på att lägga ner. Inte bara dramatiken, utan det mesta. Chocka mig själv och flytta till Detroit. Och det bara för att jag såg en fin film om cykelkulturen där. Då ska man betänka att jag inte riktigt gillar att cykla. Det är påfrestande och farligt. Jag gråter regelmässigt i uppförsbackar. Men Detroit är flackt. Det sa de i filmen. Så jag lämnar alltså allt och beger mig till en plats som också är påfrestande och farlig, där jag kanske kan ägna dagarna åt att cykla och överleva och skriva klart min pjäs. Men veckotvätten ska väl göras där också. Och behovet av en månadsbudget blir kanske större när man nästan inte har nånting. Hunden och jag blir troligtvis smala eftersom jag kommer att vara rädd varje gång jag ska ut och handla mat, så det blir inte så ofta. Och där odlar de ju i gatan, så jag kanske slipper beskära äppelträd med helt fel redskap. Men kommer världen att bli mer begriplig? Eller mänskligheten? Eller varför jag har det här behovet av att älta min inaktivitet?

 

Kommentera