post

En tung lättnad

En gång sa en föredragshållare att när hjärtat är fullt är det lätt att tala. Men detsamma verkar inte gälla för att skriva. Inte för mig och inte just nu. Efter att ha läst Tuktad till frihet av Magnus Utvik krampar fingrarna av allt som jag tänker och tänkt och känt om den här historien, och jag nästan staccatoskriver när jag ska försöka formulera mig.

Jag minns hela historien med Hans Scheike och kvinnorna och åsnelägret och flickorna och övergreppen, även om jag inte kände till alla detaljer. Det kan bero på ett principbeslut. Jag såg en kvällstidningsrubrik, det var under rättegången tror jag, som var något i stil med: ”Småflickor tvingades gå utan trosor”. Då tyckte jag att en sorts botten var nådd. Jag beslöt att aldrig mer köpa en kvällstidning. Och märkligt nog, med tanke på att jag nästan gjort inkonsekvens till en konstart, så har jag inte gjort det.

Jag tänkte på hur det måste känts för flickorna och deras familjer att se en sån rubrik. Men om jag tyckte att en botten var nådd då, så var det ingenting mot vad som komma skulle. Hur de här människorna som förgripit sig på de här barnen plötsligt sågs som kul kufar som man kunde visa upp som nåt udda, men harmlöst, i tv och tidningar. Offren var som bortretuscherade ur bilden av en gemytlig freakshow. Det var gräsligt och skamligt och ofattbart. Och tyst.

Därför är den här boken en stor, stor lättnad, trots att jag blir förtvivlad av beskrivningarna av den tortyrliknande metodiken, och helt galen på dillerierna som ska rättfärdiga det flickhat som de här människorna fortsätter att hänge sig åt. De säger att de vill dana flickor till blommande kvinnor, men själv drömmer jag om ett mentalt Roundup som man skulle kunna injicera i folk med fascistoida vanföreställningar och längtan efter att plåga hjälplösa medmänniskor. Men i väntan på det – läs Tuktad till frihet! Så att åtminstone inte en nästan brottslig glömska tillåts infektera massmedierna igen.

Lämna ett svar