post

Loopade låtar

Igår hände nånting hemskt. Jag hade i flera dagar haft Debussys Clair de lune i en mysig loop i huvudet. Den gick exempelvis på när jag var ute på hundpromenad och stängdes av när jag blev distraherad av exempelvis stopp i ett avlopp. Det var lättsamt och enkelt och bra. Så, helt utan någon synbar yttre påverkan, knuffas den ut till förmån för, (och här vrider jag mig av skam och lätt illamående), Va’ har du under blusen, Rut – en av de vedervärdigaste sånger som komponerats. Jag hatade den när den var populär, och jag hatar den nu, när alla lyckats glömma den, utom jag, då.

Den kom från ingen jävla stans och jag fick panik. En gång såg jag en film med en tjej som tagit drogen krokodil. Hon såg ut som om hon försökte få ut nånting ur huvudet. Så tror jag att jag kan ha sett ut, på Nytorget, bredvid den fina lekplatsen där, i min kamp för att avhysa textraden ”Kom ut ur garderoben, Rut” ur mig själv. Men den bara upprepades och upprepades och upprepades. Av Streaplers. Jag hade Streaplers i huvudet.

Då fann jag tröst i dramadokumentären Touching the void. Det är nästan min bästa film. Den ersätter alla må bättre- och självhjälpsböcker för den handlar om två killar som besteg ett berg och den ena bröt benet och sen följer ett pärlband av vidriga, på riktigt, situationer som man är säker på inte går att överleva, trots att killarna är med och berättar. Och ser levande ut. I jämförelse med Touching the void framstår allting i ett ordinärt vardagsliv som mysigt. Jag brukar tänka så när jag blir lite hängig: ”Tänk på killen som bröt benet i Touching the void.” Så även nu. För han berättade om hur han i ett kritiskt skede hamnade som i ett transtillstånd, där han hörde Brown girl in the ring med Boney M. Om och om igen. I timmar. Tanken på det gav mig styrka nog att uthärda de timmar det tog tills Va’ har du under blusen, Rut med Streaplers knuffades ut av en starkare utmanare. Psycho Killer. Med Talking Heads.

Kommentera