post

Den förbannade fortsättningen

Det känns som om jag fått vreden kapad – inte dödssynden, utan själva känslan. Om man växer upp med en person i sin närhet som så okontrollerat blir arg, kan man ju reagera med att antingen bli likadan eller precis tvärtom. Eller både och.

När jag blev tonåring fick jag ofta vredesutbrott. Jag kunde bokstavligen se rött och skrika hemska saker och än i dag skäms jag för att jag sårade människor. Jag vrider mig av olust när jag tänker på att sa sånt som jag egentligen inte ville säga. Men ibland blev jag bestraffad för att jag var provokativ. Som att få huvudet dunkat mot en sten när jag var på gränsen till alkoholförgiftad i Mariehamn.

Pappa och jag hade fruktansvärda konflikter, vilket gjorde stämningen hemma lika outhärdlig som den alltid varit. Mamma hade kanske hoppats att det skulle bli bättre när min bror flyttade ut och svärsonen försvann genom en skilsmässa. (Pappa erbjöd sig att vittna, så att min syster skulle få vårdnaden om barnen. Barnen var tonåringar, ingen hade rest frågan, men pappa såg det som en principsak.) Vårt familjeliv var som en stafett. När en lämnade arenan, tog nästa över.

Till slut kastade pappa ut mig hemifrån. Då började min förvandling till vuxen. Väldigt långsamt och omärkligt gled jag in i en konfliktskräck som nådde sin fulländning när jag hade varit förälder själv i några år. Det har inte gjort mig till en lätt mamma att leva med. Jag har lagt mig platt inför minsta tecken på ilska och bara mässat inuti att allt nog blir bra igen om jag låtsas som ingenting och lagar nåt extragott till middag. Och annat i den vägen.

Jag försöker nu träna genom att bli arg på människor som gillar konflikter. Och det funkar okej, även om det alltid innebär en hisnande känsla av att vi kommer att bli osams för livet. Att mitt liv bli en bur av ärrvävnad som inga utsträckta händer kommer igenom. Och att jag ingen mjukslipande pulslaser har att tillgå.

Kommentera