post

Nya dödssynder och gamla väsen

Jag skrev tidigare att högmod knappast betraktas som en dödssynd längre. Snarare tvärtom. I flera år har jag förundrats över hur accepterat det är att tvärsäkert förklara att man klarar allt. Till och med små barn i tv-tävlingsprogram piper forcerat att de SKA klara vad det än är för utmaning de står inför. Däremot har det blivit ganska suspekt att tveka och tvivla på sin egen förmåga. Osexigt. Oönskad egenskap i arbetslivet. Nästan lite äckligt.

Blyghet och självtvivel betraktas väl närmast som nåt sjukligt. Jag undrar om någon beskriver sig som ens lite blyg i sitt CV eller i sin presentation på nätdejtingsajter eller ens för sig själv? Är det inte ett rätt upp och ner avvikande beteende som man bör medicinera bort? Genmanipulera till en åkomma från det förflutna som ger moderna människor mysiga rysningar vid tanken på hur det var förr.

”Prata inte om sånt, du kan bli sån.” Om man tror på positiv ordmagi, att man genom att säga att man kommer att lyckas liksom i stort sett redan har gjort det, så måste man ju i konsekvensen namn tro på motsatsen: Att blotta omnämnandet av ett möjligt misslyckande kan öppna portarna till den underjord där Nederlaget regerar.

Självtvivlet blir som ett väsen ur gammal folklore, som mylingen eller gruvrået, ihjältiget, men det räcker med att man ens tänker på det, så sprattlar det till och kryper fram och andas svart energi över ens omsorgsfullt byggda framgångsprojekt. Och sen dansar omkring som ett lyckligt barn, befriat från kravet på att alltid klara precis allting.

Kommentera