post

Syndens slut

Det är dags att avsluta dödssyndsprojektet och sammanfatta vad jag kommit fram till. Till att börja med är inte dödssyndsbegreppet hugget i sten, (det är ju inte ens de 10 budorden, även om de var det från början). Flera av dödssynderna, som avund och högmod och girighet, är känslor som betraktas som tecken på en härligt offensiv personlighet. Avsaknaden av dem är däremot både suspekt och lite tragiskt.

Lättja är fortfarande inte helt positivt, men visade sig kunna vara en åtråvärd egenskap hos anställda. Liderlighet och frosseri är livsstilsyttringar som ingen höjer på ögonbrynen över. Frosseri är väl en naturlig del av ett överflödssamhälle. Och liderlighet är numera att ha både tid och förmåga att upprätthålla ett aktivt sexliv. Sexmissbruk finns, men det är ju ingenting man moraliserar över. Det krävs bara bättre behandling.

När det gällde mitt specifika mål, att hitta den dödssynd som kunde ge mig kraft och motivation att slutföra min pjäs, så fungerade ingen av dem. Det enda som fick något att hända var vrede. Jag kan inte säga att jag tycker att att vrede är fel. Men precis som med allting annat, vilket även inkluderar de övriga sex synderna, så kan allting bli både främjande och skadligt, antingen för en själv eller för ens omgivning.

Det som verkade förlösande var inte att bli arg, utan att tänka tillbaka på varför jag har så svårt att bli det. Varför vrede är förbjudet och omgärdat av ångest. Och det förflutna blev levande i all sin absurditet. Och i jämförelse framstår karaktärerna jag hittat på i mitt lilla kammarspel som fullkomligt trovärdiga. Det är ju så klart verkligheten som är helt orealistisk. Det hade jag glömt.

Kommentera