post

Vrede

Jag har försökt undvika den här dödssynden in i det längsta. Efter en uppväxt som genomsyrats av fritt utsläppt vrede, är jag så aggressionshämmad att jag på min höjd visar lätt irritation. Att skrika och skicka mobiltelefoner in i väggen med full kraft är otänkbart. Och om jag nån gång blir arg slutar det illa, med att det visar sig att 1: jag har fått precis allt om bakfoten och får be om en förödmjukande ursäkt, 2: att jag har helt rätt, men motparten är mycket argare än jag, så att jag väljer att ge mig hellre än att tvingas brottas, eller 3: viktiga relationer ödeläggs för tid och evighet.

Det beror på att vrede för mig är så laddat att jag inte kan bli arg på ett självklart och sunt sätt. Jag blir nervös och ivrig att göra rätt och gör givetvis helt fel. Oftast vill jag också gråta och kräkas och det känns inte värdigt ett vredesutbrott.

Orsaken, gissar jag, finns att hämta i min uppväxt. Min pappa kunde blir helt galet förbannad och blev det ofta. På nästan allt. På djur och på människor och Ikeamöbler ska vi inte tala om. Jag har sett honom med våld hamra ihop delar som inte var avsedda att sitta ihop. Det kan vara förklaringen till min lite märkliga inredningsstil. Jag är van vid udda linjer och låg användarvänlighet.

Jag måste nog gå till botten med det här innan jag kan bedöma vrede som drivkraft. Det går ju inte att agera ut en känsla som man är rädd för. Åtminstone inte under oövervakade former i ens eget hem. Hur märkligt inrett det nu än är.

Kommentera