post

Avund

Jag har varit avundsjuk i stort sett hela dagen, med betoningen på sjuk. Avund visar sig i mitt fall innebära betydligt fler fysiska sensationer än liderligheten lyckades komma upp med. Det har varit illamående, dålig känsel i fingertopparna. rösthallucinationer, synhallucinationer, knöglig tunga, tung andhämtning och så det här att jag har gått in i saker för att jag har svårt att se genom en hinna av tårar som inte låter sig blinkas bort så lätt.

Att då vara kreativ är – vad heter det – svårt. Dessutom gjorde det som utlöste själva avundsanfallet mig helt uppgiven. Jag upplevde att någon tagit min plats, mitt utrymme där jag tyckte att jag var rätt unik, åtminstone stundtals. I det utrymmet har jag varit spirituell och smart och kanske till och med lite söt ibland. Jag borde ha gjort ett avtryck där. Jag borde fått ha det utrymmet precis som man fick ha stambord på krogar förr i tiden. Det borde ha stått ”reserverat” där. Det borde ha krävts irisidentifikation för att få tillgång till det utrymmet. Men det är ju bara min uppfattning.

Så efter en hel dags kamp med känslan av att vara utestängd, bortglömd, utbytbar, kastad som pärlor för svin som helt tydligt föredrar bijouterier, ska jag sätta mig ner och sätta dem som vänt mig ryggen på plats och skapa drama som ska tala till alla sidesteppade i flera sekler framåt, (vilket kan innebära bortsorterade robotar och gud vet vad, men jag ska tala till alla över artgränserna, bortom det organiska kontra mekaniska, för avund är universellt på riktigt).

Och vad händer? Jag sitter där och inser att det här inte precis har fått mig att stå på toppen av min förmåga. Om jag nu är så snabbersatt, så hade jag väl inte mycket att komma med från början. Den här pjäsen kan ju en bonoboschimpans skriva. (Om den inte satt totalt fast i liderlighet och hade sex oavbrutet. Jag glömde det.) Att jag inte har det jag vill ha beror ju på att jag inte har det som krävs. Och den insikten är inte precis inspirerande för att uttrycka det milt.

)

Kommentera