post

Inpiskat rättvisepatos och förträngd paranoia

Det känns som att för att vara girig måste man redan ha. Om man som jag endast uppvisar röda siffror är det svårt att sukta efter vinst. Jag vågar bara drömma om ett nollresultat. Allt därutöver är magiskt och underbart och då är det svårt att arbeta upp ett rejält missnöje vilket skulle leda till en längtan att skaffa mig mer av nånting.

Jag kan inte sluta vara rättvis. Det är väl en fråga om uppfostran. Eller läggning. Jag kan inte motivera att jag skulle ha mer än vad som är skäligt. Ibland inte ens det. Så jag kanske är orättvis ibland, men det är bara mot mig själv. Så vad skulle få mig att vilja ha väldigt mycket av nånting?

Det enda jag kan komma på är att jag, när jag var ung, drömde om att ha väldigt många älskare. Eller åtminstone enormt många intressenter. Det hade jag kanske haft svårt att få nog av – upplevelsen av att vara åtrådd. Jag hade nog gillat det. Fast då har jag förträngt hur paranoid jag var som ung, då jag uppfattade även ett milt intresse som hotfullt, troligen döljande planer på upplevelser jag inte ville ha. Och hur brutalt avvisande jag blev då. Och att även människor med hemlig agenda kan bli ledsna.

Nej, jag blir inte uppåt och framåt av den här dödssynden. Nu har jag bara en kvar. Jag sätter allt mitt hopp till vrede.

Kommentera