post

Min avunds historia

Det känns märkligt. Jag trodde avund var min inmutade guldåder. Avund har så ofattbart länge gått vid min sida. Som tonåring anklagade jag Gud en del för att vara märkligt orättvis när han nu älskade mig så mycket som man försökte få mig att tro i den frireligiösa söndagsskolan. Jag hade åsikter om tanken bakom att göra mig fulare än genomsnittet och jag lät mig varken tystas av ”skönheten sitter inuti” eller ”Han har en särskild plan för dig”. Jag ville inte ha positiv särbehandling, jag ville ha perfekt hy.

Jag var avundsjuk på de socialt kompetenta, på de som löpte medeldistanslopp utan att komma näst sist och kräkas efteråt. På de som inte började gråta av förtvivlan över matteboken. På dem som inte låg vakna hela natten i skräck för soldatmyror. De som inte hade svårt att ringa enkla telefonsamtal. På dem som hade unga, smarta föräldrar som inte gick och la sig efter Aktuellts 21-sändning.

Sen blev jag vuxen. Åtminstone utanpå. Och då var jag avundsjuk på alla som hade ett lättsamt kärleksliv. Som blev glada av förälskelser. Som hade långa förhållanden och samlade till en gemensam servis, en del i månaden. Som inte trodde att allt skulle gå åt helvete inom en vecka. Avundsjuk på dem som hade ett mål med sina studier eller vågade söka scenskolan och inte tog ett nej innan de ens försökt.

Jag har jämfört min familjebildning med andras och velat byta. Velat ha fått sitta i paneler och självklart framföra min åsikt, skriva krönikor, skriva bred, publik dramatik som gör människor varma i bröstet. Jag har varit avundsjuk på andras framgångar – och motgångar, för då händer ju nånting åtminstone.

Och inget av det här har nånsin lett nånstans. Min hy är inte perfekt. Mitt porslin består av ryckvist ihopplockade uddasaker. Och ingenting händer. Så nu kryper jag till korset. Bokstavligen. Jag ska närma mig Gud och fråga om den där särskilda planen fortfarande är öppen för diskussion.

Kommentera