aside

TvÃ¥ morgnar i rad har vi haft uppslitande gräl över frukosten. Det har slutat i tÃ¥rar (mina) och tvivel pÃ¥ om vÃ¥rt förhÃ¥llande har nÃ¥gon framtid (hans). Jag tycker inte att det är bara negativt. Man vaknar till ordentligt, och fÃ¥r igÃ¥ng rösten. Jag vet att professionella sÃ¥ngare i trängda lägen gurglar sig med sin egen morgonurin och det här är lite likadant. För nu, när jag sitter pÃ¥ kontoret och lyssnar pÃ¥ klassisk förmiddag i P2 och ”vi hyllar Zarah Leander”, kan jag för första gÃ¥ngen sjunga med i Ich weiss, es wird einmal ein Wunder geschehen utan nÃ¥gon som helst ansträngning. Jag har vibrerat i mitt lägsta register sÃ¥ länge och sÃ¥ förtvivlat i desperat försvar av uttagandet av Tobias Linderoth till Sveriges landslag i fotboll, att min röst nu vecklar ut sig som en stor, mörk, germanofil fjäril.

Det är ganska fantastiskt, och fullkomligt oväntat. Jag har försiktigt fortsatt med andra sånger ur Zarahs repertoar, men det fungera bäst med de tyska. Vilket känns lite oroande utan att jag kan sätta fingret på exakt varför. Men jag sjunger på, för att känna att våra gräl inte är meningslösa. Det blir nästan som ett bevis på att en högre makt från en annan verklighet håller med mig om att det finns ett värde i en utpräglad lagspelare även om den kanske vid första anblicken tycks sakna själ.

Jag är ingen utpräglad lagspelare själv. Trots att jag hävdade det så sent som för en timme sen. Om jag hade varit det hade jag åtminstone nån gång haft ett vanligt jobb med arbetskamrater och sova-borta-konferenser och A-skatt. Och jag skulle inte automatiskt uppfatta föräldramöten som en tävling och utvecklingssamtal som en kamp mellan vår dynasti och en lärarkast som fortfarande har mer makt än de förtjänar. I varje gruppsituation tvångsintar jag en skeptisk hållning, trots att jag vet att man tjänar mer på att vara openminded och glad. Men jag är ingen lagspelare. Jag är den neurotiska f.d. stjärnspelaren med knäleder som malts ner till en morän av brosk.

Men det betyder inte att jag anser att grupplojala spelare utan själ inte behövs. Jag tror på artens överlevnad genom en intressant mix. Och på reliefeffekter. Och på att en kompakt samling individualister skulle vara svår att leva med. Svår att navigera med. Och inte helt effektiv. Jag tror på en intressant mix av Tobias Linderoth och Zarah Leander. Att en sådan mix faktiskt är fundamentet på vilket vårt förhållande vilar. Och att det i just det specifika sammanhanget är jag som är Tobias.

Kommentera