aside

Det är torsdag. På torsdagar äter jag alltid frukost med min låtsaskompis Chantal. Jag har riktiga vänner, men vi har inte den där rituella tjejrelationen som andra kvinnor verka ha. Man har en bestämd dag då man träffas på ett speciellt ställe. Ofta är man lite stressad när man kommer dit. Man kan ha behövt impulsköpa en See by Chloe-blus för 1 999 kr precis innan och när man provar kläder under stress blir man ofta svettig och då tar det i snitt längre tid att komma ur ett plagg. Därför är man lite sen.

Man pussas och så såger man att gud, har jag shoppat över mina tillgångar! Så himla dumt särskilt i dessa tider när man inte vet om man har jobb i morgon (det här säger man bara, man tror inte det, för om man blir arbetslös på riktigt kommer sådana här möten att sakta sluta äga rum).

Egentligen, säger man och sätter sig, borde man ju inte slösa bort pengar på lyxkonsumtion, utan skänka dem i bistånd på nåt sätt. Nej, gör inte det, säger man, man vet aldrig om pengarna når dem man vill hjälpa. Om man köper en blus från See by Chloë för 1 999 kr så vet man vart pengarna gått. Man kan röra vid det pengarna gått till. Det är trygghetsskapande. Man vet att man inte blivit lurad. (Detta är inte sant, men det känns så.)

Men man kan ha ett fadderbarn, invänder man. Du, svarar man, min mamma hade det. Hon betalade varenda månad i 13 års tid och till vilken nytta? Han åkte på utflykt och drunknade i Indiska Oceanen. Nä, din blus från See by Chloë för 1 999 kr är en mycket bättre hjälp för världens olycksbarn, för du blir glad och avger glad energi och då ökar glädjeenergin i världen.

Det är det där jag är ute efter, ganska specifikt. Jag vill att Chantal ska säga precis så där när jag berättar att jag just har impulsköpt en blus från See by Chloë för 1 999 kr och gömt under sängen. Men Chantal gör inte det. Hon stirrar på mig medan hon röker en cigarrett, som hon till slut fimpar i min linfrögröt. ”Din jävla clown”, säger hon. Och avslutar därmed vår rituella tjejfrukost.

Kommentera