I går var en transportsträcka då vi tog oss från Düsseldorf till Paris. Blev efter ankomsten lite överraskad över hur självklart barnfamiljer satt och drog öl efter öl på café medan barnen mutades med kakor och små lekkamrater. Fast sen kom jag ihåg att det var fredag. Fredagsmys. Då kändes det nästan som hemma.
Vi bestämde oss för att kickstarta med en uzbekisk festmåltid, så idag känner jag mig fortfarande full av plov och jag vet inte hur många andra traditionella centralasiatiska rätter. Det var gott och festligt, men också bedövande, som väldigt mycket mat kan vara. Och jag insåg när jag satt där att jag inte visste nånting om Uzbekistan. Vilken placering fick de i ESC? Eller är de så centralasiatiska att de inte får delta med en låt skriven av nåt svenskt låtskrivarkollektiv? Har de fredagsmys? Har de fred? Har de nån cool naturtillgång som genererar enorma vinster som oavkortat kommer den lilla uzbeken på gatan till del? Kommer jag att ta reda på det här i morgon? Nä, jag ska shoppa i Marais.
Jaa det här förstår jag känns precis som hemma! Och ljuvligt. Precis som vi i begynnelsen av vår atletiska karriär. När vi dansade tillsammans för allt vad tågen bar. Vi saknade dock den där sammetslena mansrösten. Frågan är vad du shoppade efter allt det här?
En t-shirt med texten ”Discipline is not a dirty word”.