Vi skulle gå på mysig marknad. I Mauerpark. Vi satte klockan på tidig väckning. Vi gick upp och gjorde oss fina och åt en stadig frukost för vi skulle vara på marknad i många timmar. Det var nästan pirrigt. Alla spännande saker. Alla leende försäljare beredda att göra allt som krävs för att man ska hitta det ens hjärta åtrår och ens portmonnä är bekväm med. Och det långa eftertänksamma överläggningsfikat: ”Ska jag eller ska jag inte köpa en sopskyffel från mellankrigstiden?” Fast när vi kom dit i vårt ”mysiga marknads”-förspel försvann strålglansen. Vi fick självinsikt. Vi har blivit loppoholics. Besatta av tanken på att hitta det där UNIKA. Beredda att sätta en armbåge i sidan på en medmänniska med samma beroendeproblematik för att komma över en flyktig njutning i form av gamla skolaffischer.
Nu kunde man tro att vi inte åkte på marknaden i Mauerpark. Men det gjorde vi, enbart för att visa att vi kunde övervinna vårt beroende. Vi utsatte oss med vett och vilja och vågade knappt titta när vi väl kom fram. Men till vår stora lättnad fanns absolut ingenting där som vi ville ha. Jag ville skutta omkring mellan stånden och ropa: ”Titta, titta! Jag köper ingenting!” Men det hade nog gjort vissa på försäljningssidan ganska irriterade, så vi drog oss värdigt tillbaka, gick till Prater och åt god lunch och kände oss så självgoda som bara två exloppoholics kan göra.
Kommentera