Jag har inte gett upp mina filmmanusplaner. Det kan inte vara så att jag inte klarar av att byta genre. Hela mitt liv har gått på att bli halvbra på så många saker som möjligt. Det är en livsstil och en yrkesstrategi och en livsåskådning, fan. Så det ska gå. Jag ska göra det här nu.

Analysen av mitt problem, som jag gjort själv, jag är halvbra på självcoachning, är att de personer och situationer och problem som jag skissat på hittills är för tråkiga för att jag ska kunna hålla mitt eget intresse uppe. Och då blir ju oddsen för att de skulle intressera nån annan ganska dåliga också, så det är dubbelt dåligt. Så jag gav mig själv ett tomt pappersark och några väldigt dåliga pennor, för jag hatar dåliga pennor, och jag tycker inte att det är en coachs uppgift att bejaka och så. Jag är en svartenergicoach. Det finns vitenergicoacher också, men vi svartenergicoacher vägrar låta oss buntas ihop med dem för vi tycker att de är mesar. Och så är det där med helgandet av våra kroppar till Mörkrets furste och så också. Det finns en schism, ja, det gör det.

På det där arket papper som jag gav mig själv bad jag mig själv lista saker som intresserade mig. Och så ingen självcensur eller falsk hållning i livsåskådningsfrågor. Bara skriv ner vad som intresserar mig. Så jag gjorde det, och fort gick det också, för jag är ganska rädd för mig själv när jag är svartenergicoach. Så här blev min lista: tystlåtna frisörer, en kroppsbehandling min kompis Lotta går på som går ut på att en kvinna skulpterar om ens kropp med en maskin, kometer, vad det blev av Lasse Lundin, varför mina tänder är omöjliga att bleka och dominatrixer. Där! Min intressesfär nedtecknad på ett ark med dålig penna.

Okej, nu ska vi gå igenom min lista, sa jag som svartenergicoach till mig själv som submissive. Tystlåtna frisörer. Vad fan menar jag med tystlåtna frisörer? Och vad är det för intressant med dem? Jag kunde ju göra nåt av min rädsla för frisörer. Den har ju många komiska poänger. Och tragik. Med tanke på att jag alltid måste dricka sprit innan jag går till de prestigefyllda salonger som jag inte tycker att jag hör hemma på, och på så sätt förstör allt det arbete som jag lagt ner på att få mig att se ut som om jag hörde hemma där. Eller helt enkelt har löss. Som jag haft. Flera gånger.

SÃ¥ jag/vi/de strök tysta frisörer. Nästa var Lottas kroppsbehandling. Den fick stÃ¥ kvar, men krävde nog lite pornografiska övertoner för att funka för en större publik, kom jag överens om. Kometer? Vem fan tror jag att jag är? En lekmannaastronom? Finns det nÃ¥t mer irriterande än lekmannaastronomer? Kometer ströks. Men sen blev det riktigt roligt för mig som svartenergicoach. Vad blev det av Lasse Lundin? Ja, det är ju ett ämne som verkligen kan utvecklas. Varför inte: Vad blev det av Classe Larsson? Varför inte: Skulle Lasse Lundin och Classe Larsson komma ihÃ¥g mig om nÃ¥n hade stoppat in ett handeldvapen i deras munnar och verkade tillräckligt konstig för att faktiskt avfyra det? Eller PG? Som jag skrev sÃ¥nger om och vars bild jag tryckte pÃ¥ en t-shirt? Som jag sen i och för sig sÃ¥lde till en full mc-kille som trodde att det var en dödskalle med tandställning och faktiskt gick med vinst. Synopis kunde vara sÃ¥ här: Kvinna, sjuk av Ã¥r av envägskommunicerad kärlek? missriktad religiositet minus Gud? osynlighet – verklig eller inbillad? söker systematiskt upp män ur sitt förflutna och ber dem under vapenhot försöka minnas vem hon är. Vilket de inte kan. Av skäl som är uppenbara för publiken. Alla dör. Jag strök punkten vad blev det av Lasse Lundin. Men sparar det i hjärtat eftersom jag tror att det skulle kunna funka som experimentoperalibretto.

Tandblekningsgrejen kunde bli en bra dokumentär, om vÃ¥r tids fixering vid ytbehandling. Husfasader, bilar, offentliga miljö-golv, mina tänder och jag. Bra. SÃ¥ kom jag till mitt sista ämne. Dominatrixer. DÃ¥ sa jag som som min egen svartenergicoach till mig själv: ”Okej, det här var ett intressant ämnesval, lite oväntat och utan helt glasklart ursprung. Det ska bli intressant att diskutera det. Men först efter att jag bundit upp höger skenben mot baksidan av lÃ¥ret, som en pÃ¥minnelse till mig själv om att mina misslyckanden är mitt eget fel, och hur assymetrisk jag är – fysiskt sÃ¥väl som psykiskt.” Ja, sen var min coachningstid slut, för jag brukar försöka fika lite ocksÃ¥. Det bygger tillit sÃ¥ bra.