Det här skulle bli inledningen på en era av disciplin och ordning. Inget Schlamperei mer, inga dagdrömmar eller meningslöst sjungande ut i tomma intet. Istället:  listor med punkter som bara stod där för att kunna bli strukna, sen, när de inte längre var så åtgärdskrävande. Det varade en hel dag och en bra bit in på nästa, när det förflutna helt obehindrat tog över, ett maskhål jag brukar skickas fram och tillbaka i som gammaldags rörpost.

Jag ligger i ett genomskinligt rör och far förbi mina minnen och önskar att jag kunde ta mig genom plasthöljet. Då skulle jag stryka flera personer över håret och på kinderna, tills de inte längre saknade livsmål. De skulle känna sig styrkta. Det skulle göra mig glad.

Jag kan inte ta mig ut, men det förflutna kan lätt ta sig in. Röret är inget okrossbart skyddande hölje på det sätt som jag en gång trodde att Gud skulle vara. In i röret kommer ljud och små personer, episoder och hur det kändes att för första gången vara berusad och för första gången ta ett banklån. Och därefter följer två hotelser som riktats mot mig – en när jag var tolv år, den andra när jag var tretton. I den första uttrycktes en önskan att med kraft slå in ett spett i mitt underliv.  Den andra handlade om att med kraft slå ner ett slagträ i min hals.

De har följt mig som två väktare. De har fått mig att se mig som en felmonterad fjäril i en fjärilssamling, liksom genomstungen på fel ledd. En liten pålspetsad tjej, en varning vid vägkanten. Så nu tänker jag, medan dammet formar fraktalmönster över mina listor med viktiga punkter, att kanske någon annan som far genom maskhålet som rörpost kan trotsa tiden och rummet och plasthöljet. Då kanske den kan tänka sig att avlägsna spettet och slagträet ur mig. För jag har aldrig saknat livsmål. Jag har bara saknat rörelsefrihet.