Jag har skrivkramp. Jag kan inte skriva. Ingenting kan jag skriva, knappt ens kom ihåg-listor, utan att känna ett starkt obehag och bita mig i läppen så den börjar blöda. Det här som jag skriver nu kan jag egentligen inte skriva, men jag har lurat mig själv, lite kbt light, genom att tänka på det som något helt annat. Det borde fungera även med det som jag måste skriva, men då blir jag misstänksam, som när jag var barn och man försökte presentera nedsövning inför en operation som uppblåsning av glada ballonger. Jag vet nog. Man öppnar tveksamt munnen, nån trycker dit ett munstycke och sen blir allt svart. Jag skriver inte en stavelse under såana omständigheter.

Skrivkramp är ett dåligt ord. Det låter som om man ändå gör nånting. Krampar t.ex. Då är writer’s block mycket bättre. En blockering. Ett enda block av solid passivitet som man sakta gjuts in i för att sen stå i det och snappa efter luft genom en liten, liten kanal som någon glömt att fylla igen.  Jag söker stöd hos min dotter, vill att hon ska knacka ut mig genom att vara empatisk, men hon tycker att jag får skylla mig själv. Med mina betyg från gymnasiet borde jag ha kunnat skaffa mig ett bättre yrke, tycker hon. Jag menar att hon borde vara stolt över mig, men det menar hon att hon överhuvudtaget inte förstår hur jag tänker när jag tycker. Jo, för att det är roligt att ha en mamma som gör nånting lite annorlunda och spännande. Då frågar hon om jag behöver pengar, vilket jag förnekar. Men jag tar en hundring ändå.