aside

Jag har kommit att oroa mig för mänskligheten. Eller jag har alltid oroat mig för mänskligheten. T.ex. att den ska söka upp mig. Men mest för att det ska hända den något.

Jag oroar mig för pesten ska komma tillbaka. Jag brukade oroa mig för att TBC skulle göra comeback, men det har den gjort nu, så jag har slutat oroa mig. I mina första mammagrupp, min enda mammagrupp, jag deltog inte riktigt i den andra, det blev ändå bara bråk om livsåskådningsfrågor, jag stannade hemma och lyssnade på P1 för jag ville att min son skulle bli extremt intelligent, i stället fick han otrolig rytmkänsla, så kan det gå, men i min första mammagrupp, jag vet att man borde säga föräldragrupp, men det var inte så, det var mammor, även vi som inte ammade var mammor, men bara nästan eftersom vi fått höra på Södersjukhuset att vi lika gärna kunde lägga ut våra barn i skogen att förtäras av skogens djur eftersom vi vägrade dem den livgivande dioxinstinna mjölken som sipprade alldeles för sakta ut våra oändamålsenliga bröst.

Sjukhuset ville få en utmärkelse. Sjukhuset ville bli Baby friendly hospital. Genom att få nyblivna mammor att hoppa från sjätte våningen. Då kunde barnen få testade och godkända föräldrar. Vilket är mycket mindre av den hasard det innebär när man låter biologin styra. Det är en helt okej strategi. Att man låter biologin styra är ju en av anledningarna till att jag oroar mig för mänskligheten.

I mammagruppen skulle vi äta kaffebröd, som man måste bidra med vid ett tillfälle var, så det var nästan rituellt. Och så skulle vi lägga vår livsfrukt på en plastmadrass så att vi kunde se hur väl den utvecklades genom en jämförande studie. Jag förstod att min var illa ute. Den ville inte ligga på mage ocn träna på att lyfta huvudet. Den var därmed dömd till ett liv i dyslexi, men kanske kunde den räddas om jag tvingade den att krypa långt upp i tioårsåldern. Det fanns studier på det där. Vid vår nästa träff hade min dotter gått om allihop i huvudlyftarförmåga. Då visade det sig att det kanske fanns undantag. Men jag skulle inte bli stursk för det. För hon var ju inte ammad. Och även om dessa studier inte var gjorda än, så fanns det säkert en koppling mellan Babysemp och dyslexi. Dyslexin hann liksom upp oss hur vi än gjorde. Vi kunde inte vinna.

I mammagruppen hade vi små frågestunder. Då fick man ta upp vad man ville. Om sömn. Om sex. Och om sjukdomar. Så jag frågade varför man slutat vaccinera mot TBC. Det cementerade mig som den där udda, men säkert helt okej, fast lite väl påfrestande ändå, mamman till flickan med dyslexiprognos.

”Nu finns ju inte TBC i Sverige längre”, sa BVC-sköterskan med pedagogisk vänlighet. Och sÃ¥ smÃ¥skrattade alla sÃ¥ att sockerkakeflagorna regnade över barnen pÃ¥ plastmattan. Och jag förklarade att det inte var vad jag hört. Och dÃ¥ kände BVC-sköterskan att det var dags att ”pull rank”. Och förklarade att TBC var nÃ¥t man dör av i operor och att jag lika gärna kunde vaccinera barnet mot malaria när jag ändÃ¥ höll pÃ¥. Och sen gick vi hem.

Nu har små barn TBC. Och blir det lite varmare kommer malariamyggorna som spretiga brev på posten. Och modersmjölk klassas som en hälsofara. För det är jättemycket socker i den. Så den kan framkalla beroende. Det kommer att finnas studier av det.

Kommentera