Jag har köpt en ny foundation. Jag önskar att den gjorde vad namnet lovar: ger mig förankring. Men det är osannolikt att den skulle göra det. Jag köper den i en kosmetisk butik i Stockholms mest suggestiva galleria som ligger under Slussen. Det är ingen galleria för mainstream-shopparen. Det är en galleria för vilsna själar och såna som går igång på mänsklighetens hjälplöshet inför kosmos oändlighet. Gallerian saknar så vitt jag förstår ett urskiljbart namn, men den skullle kunna kallas till exempel Getsemane. Det kan man bygga varumärke på.
I denna galleria som vi kan kalla Getsemane, Getsemane-gallerian, GG, köper jag min magiska foundation. Jag skyr NK:s parfymdisk med dess sadistiska ljussättning och aggressivt merförsäljningstränade försäljare. Det ska vara dovt, smickrande ljus. Det ska vara saktmodiga expediter. När jag köper min magiska foundation som ska reducera större linjer med 60-85 procent och finare linjenät med lika mycket fast endast under tre månaders regelbunden användning, tittar de inte på mig med förakt. De är fullkomligt uttryckslösa. Det är bra.
Nu börjar jag närma mig sex månaders regelbunden användning och jag får många kommentarer om mitt ungdomliga utseende och allmänna fräschör. Men jag är inte nöjd. Vi som handlar i Getsemane-gallerian är inte intresserade av bra resultat. Vi vill ha det extraordinära. Vi vill ha miraklet. Så jag tänker fortsätta tills min hud blivit rosa och glänsande och varje hårvirvel syns tydligt över hela kroppen. Jag vill se ofödd ut. Yngre kan man inte bli.
Lämna ett svar