Jag har gjort så mycket för pojkidrotten idag. Klev upp halv sju, la mina sista pengar på bensin för att kunna ta min del av innebandylaget till Skogås, hejade, körde till nästa hall, nästa match, hejade, tappade bort kanske tre minuter i okoncentration och missade flera mål. Det där händer nästan alltid, att jag tappar bort en stund och oftast är det ingen som bryr sig om det. Men i pojkidrottssammanhang kan det verka oseriöst och nästan som ett ifrågasättande av värdet av St Erikscupen. Nu är jag ursäktad av mitt kön. Hade jag haft ett annat hade det här kunnat uppfattas som en provokation.

Jag känner mig inte som en curlingförälder. Jag känner mig som en butler. Vid sidan av hushållsnära tjänster står jag till tjänst med läxläsningshjälp, sminktips och möjliga förklaringar på världens ondska och varför vi i vår familj inte tror på en ingripande Gud. Jag förväntas ha en kommentar till allt, en lösning på allt plus vett att hålla tyst och vänta in ett förtroende eller en gråtattack. Och gissa vilka kläder som kommer att kännas rätt på fredag kväll, så att de är tvättade eller åtminstone möjliga att hitta.
Vad jag saknar i min butlertillvaro är det där rummet som butlern får, och där butlern är när butlern är ledig. Jag saknar ledigheten. När butlern drar sig tillbaka med god bok och en pipa opium. Och tappar bort flera timmar av den största St Erikscupen av alla.