Vi lånar en lägenhet i Nyhavn över helgen. Den är ljus och spartansk och en antites till vårt övermöblerade hem med dåligt ljusinsläpp. Vi år som en liten präriehundfamilj som snor omkring i mörka tunnelsystem skapade av klädhögar, använda badlakan, tidningar, för att sticka upp huvudet här och där och säga ”hej”, ”vad blir det till middag?” och ”varför verkar det religiösa intresset i Sverige öka just nu?”.

Men nu är vi i Köpenhamn, gemytets huvudstad, där folket, yra över sin framgångsrika penningpolitik, borde dansa på gatorna och hälsa oss, undergivna svenskar, med överseende och triumferande vänlighet. Så är det inte alls.

Man känner sig inte särskilt välkommen nånstans. Försöker jag som gammal nordist prata svenska stirrar de på mig med en ”science fiction film där alla riktiga människor bytts ut mot känslolösa aliens”-blick. Det är läskigt. Jag ska aldrig se ut så mer när ryssarna tilltalar mig i Konsum på Järntorget. Jag ska le och ledsaga dem genom hela affären och plocka fram det bästa som den svenska dagligvaruhandeln kan uppbringa. Och sen bära det till deras hotell medan jag sjunger Fredmans epistlar.

Här är det ingen som sjunger, fast det är inte sant, för jag hörde ett bra band på Loppen i Christiania i går. The Crooked Spoke. Och där var jag med folk jag kände och där var allt varmt och välkomnande. Men nu är det söndag och jag ska ut i den kalla staden där dessutom nästan allting är stängt sägs det. Och jag gruvar mig lite, som när man hade börjat i en ny skola och var rädd både för att synas för mycket och inte alls. Men jag biter ihop och värmer upp med You’re gonna love me från Dreamgirls.