aside

Plastikkirurg och plastikkirurg – det är en klinik där man får hjälp med saker som inte direkt klassas som sjukdomstillstånd, men kanske borde görra det. Som åldrande. Det känns inte naturligt, och absolut inte utvecklande. Det spelar ingen roll hur jag försöker maskera det bakom värdeord som livserfarenhet och mognad – om det nu ens är så att de orden fortfarande har ett positivt värde. Åldrande är en nedbrytning av allt det min kropp kämpade så hårt för att bygga upp fram till 20-årsåldern. Jag måste ställa upp för min kropp nu, och begränsa förstörelsen. Det är jag skyldig den.

Men jag vill ju inte uppfattas som gränslös och hysterisk, så jag väljer en lite lightare behandling: skinrejuvenation. (Det här är ren lögn. Jag får inga hardcorebehandlingar eftersom jag har diabetes. Undersöker just nu mina möjligheter att bli nedslipad med pulslaser i ett land i Östeuropa där man inte pjoskar.) Gamla akneärr, ytliga blodkärl och allmän ojämnhet ska genom ett magiskt ljus upplösas och ersättas av ett betydligt jämnare och slätare uttryck. Det är som att ha träffat en god fe. Jag ärr förväntansfull som ett barn.

Igår besökte jag då min omsorgsfullt utvalda klinik, som jag fastnat för efter en jämförande studie av pris, kvalitet och tillgänglighet. (Det är också lögn. Jag tog den som var kändast från tv.) Döm om min förvåning när jag finner mig själv i ett väntrum fullt av män. Först trodde jag att de var hantverkare. Men de satt väldigt stilla på stolarna i väntrummet och flera hade taxiuniform. De var där för att behandlas precis som alla andra. Efter en lång stund, längre än vad som känns smickrande för mitt intellekt, insåg att jag att de kanske inte var där för att reducera nånting. Utan tvärtom.

För att fördriva tiden tittade jag på behandlingsfilmer. Det är en genre jag alltid varit svag för. Man fick följa ögonlocksfixning utan kniv. Det var som trolleri-SM. Och sen fick man se en Thermacool-behandling. Det var magiskt också, fast på ett annat plan. De hade ritat ett rutmönster i hela ansiktet på kvinnan som skulle stramas upp och det påminde om den gamla fina filmen Hellraiser, minus nålarna, men plus både bokstäver och siffror i olika kombinationer. Jag tyckte inte att kvinnan under uppstramning borde ta bort det, utan tvärtom göra rutmönstret permanent – som en kabbalistisk ansiktstatuering eller ett Ouija-bord ”to go” så att säga. Då skulle ingen notera att kollagenet började bli slappt.

Kommentarer

  1. Annica Forss säger:

    Hej Marina!
    Long time no see… Hoppas allt är bra med dig. Vill bara säga att när man är 60 fyllda så inser man att det finns annat att oroa sig för än lite ärr och annan yta. Vårda själen och låt den blomma och strunta i fejset. Allt är bra med mig och efter lite underliga vägar hittade jag till ”Lilla sjöjungfrun” som jag ev ska gå och se tillsammans med ett av barnbarnen. Ja, du ser var mycket som händer som man inte har en aning om.
    Vore kul att få kontakt. Jobbar du på SVT nånting? Jag är kvar, men i en helt ny roll. Hälsningar! Annica Forss

Kommentera