post

Högmod eller kanske inte det, nej

Högmod har gått svinuselt. Och då har jag verkligen försökt. När jag vaknade låg jag länge kvar i sängen och intalade mig själv att jag var bäst i norra Europa på att skriva samtidskomedier. Så långt gick det rätt bra. Med min nyvunna, spröda övertro på mig själv tassade jag upp och slog mig nonchalant ner vid datorn och tänkte att känslan skulle räcka hela vägen, men när jag satt med mitt manus framför mig så kände jag som jag brukar känna: Om jag lyckas mejsla fram de här karaktärerna som jag ser dem inuti och kan förmedla de tankar och dilemman och drömmar som jag har tänkt mig, så kan det här bli intressant för andra människor och inte bara för mig själv. Och då blir det som att gå på lina igen.

Högmodet skrattar mig rakt upp i ansiktet. Jag är inte i närheten av att övervärdera mig själv. Och jag fattar inte hur jag nånsin ska ta mig dit. När var jag högmodig sist? I högstadiet såg jag nog mig själv som en intellektuell gigant i en ocean av skoltrötta kretiner, men samtidigt debuterade mina avgrundsdepressioner med allt vad det innebar av självhat för att jag faktiskt inte ansåg mig vatten värd.

Och så har det fortsatt. En eventuell storhetsvansinnig övervärdering har alltid balanserats av en svartsynt nedtagning. Totalt hamnar jag nog på en rätt realistisk syn på min egen förmåga och vad jag SKULLE KUNNA åstadkomma. Så det jag behöver är nog inte övertro och högmod, utan tillit till att jag kan levandegöra mina visioner. Och det är inte särskilt dödssyndigt. Alls.

Kommentera