I senaste numret av tidningen Word finns en artikel om Gerry Rafferty. Han har försvunnit. Han lämnade ett sjukhus och sen dess har ingen sett honom. Det har jag grubblat över i två dagar nu.

Jag brukar inte tänka på Gerry Rafferty. Men jag känner igen Baker Street när jag hör den. Den har alltid haft en nedslående effekt på mig. Den effekten blir ju inte mindre nu. Tvärtom.

Sen förstod jag av artikeln att han även skrivit Stuck in the middle with you som också brukar göra mig illa till mods sedan jag såg Reservoir Dogs när jag hade förlossningsdepression. Sånt kan färga ens intryck för alltid. Och nu blir ju Stuck in the middle with you ännu mer…vad ska jag säga? Ödesmättad?

Nu var Gerry Rafferty sjuk och djupt, djupt alkoholiserad, fast orsaksföljden var den omvända. Hans lever var i uselt skick. Men ändå, att bara försvinna. En del andra personer som försvunnit nämndes i anslutning till artikeln. T.ex. Louis Aimé Augustin le Prince, filmpionjär. Han klev på tåget i Dijon för att resa till Paris där han skulle träffa vänner. Han försvann. Bagaget också. En drunknad man som liknade honom hittades visserligen. Men om det var han – vad hände innan han drunknade? Det är som suddiga hål. Det är dem jag grubblar på.

Sen tänker jag en del på Bison Dele också. Han var en amerikansk basketstjärna som tog en båttur med sin tjej, sin bror och en skeppare. Han borde lämnat sin bror hemma, för han var den enda som kom tillbaka. Det krävs ingen blixtrande analytisk förmåga för att räkna ut vad som hände, men hur hände det? När insåg Bison att saker tagit en dålig vändning? Var det en diskussion som gick snett? Fel person som förlorade en frågesport? Det är det där suddiga igen. Och nu, när jag skriver det där, hör jag Baker Street i soundtracket till filmen Run, fatboy, run som slentrian-står på utan att nån egentligen tittar. Men det kan vara som jag inbillar mig. Den hörs väldigt suddigt.