aside

Jag är inte rädd, för jag är inte vidskeplig. Ibland önskar jag nästan att jag var det. Precis som jag kan önska att jag var troende. Det är ganska torftigt att försöka tala i tungor till en icke ingripande gud som antagligen inte ingriper eftersom den helt enkelt inte existerar. Lite som att tala med en vägg. Men tanken på att döden är slutet försöker jag få till nånting vagt positivt, eftersom jag då inte behöver oroa mig för en fortsättning som inte finns. Som hade kunnat vara en icke ingripande vägg som man måste tala med i evighet. För att man under ett sommarläger 1977 pillade på sig själv – oavsett om det kändes skönt eller inte.

Om det fanns en andra sida, ett liv efter döden, så är jag säker på att några pappskallar var satta att sköta den och deras mission skulle vara att uppfostra alla odödliga själar och se till att de inte pillade på sig själva med sina obefintliga fingrar eller i alla fall inte fantiserade om att göra det.

Jag har svårt att se hur odödliga själar skulle kunna ha kön, men jag ger mig fan på att administratörerna skulle hitta på ett sätt att fastställa det. Och införa olika regelverk utifrån ens odödliga könstillhörighet. Ras, eller nationalitet, eller utseende kanske – KANSKE – skulle vara överspelat, men det förbannade könet skulle förfölja en ända in i paradiset.

”Det är som att komma hem.” År inte själva förhoppningen att man ska komma bort? Som en liten handske i universums stora garderob.

Kommentera