aside

Vi har haft en period av lugn och samförstånd hemma, efter en ganska djup kris då jag upptäckte att han ogillade min personliga stil. Det utslungades svepande omdömen om klädkoder bland kulturarbetare och queerteoretikers rätt till statliga anslag. Och jag blev jämförd med SE-bankens VD Annika Falkengren på ett jävligt sårande sätt. Det kändes som om jag plötsligt levde med total främling. Som i hemlighet fantiserade om styrelserumssex bland omkullvälta Ramlösa-flaskor. Det var hemskt.

Men vi tog oss igenom det också. Och blev som man blir när man i sina tankar verkligen vidrört singellivsavgrunden, och då speciellt de ekonomiska aspekterna av den: väldigt varsamma mot varandra. Tills det här med fejk-celebrity-grejen hände.

Vi satt i bilen på väg till landet och var varsamma mot varann och lyssnade på P3, som jag tjatat till mig eftersom jag gillar att verka otrendig. Då berättade man på P3 om ett par som blivit stämda av David och Victoria Beckham för att ha utgivit sig för att vara just David och Victoria Beckham eftersom de var så lika dem. Eller varit ganska lika dem och sen fixat med sig själva för att spä på den ursprungliga likheten, så att de faktiskt fick bord på världigt populära restauranger fast det inte fanns några bord egentligen, och de fick en del gratissaker och inbjudningar av människor som faktiskt trodde att de var det ursprungliga paret Beckham.

Det hela avslöjades när de besökte samma restaurang som det ursprungliga paret Beckham samtidigt och det blev som i ”Highlander 1-14” med Christopher Lambert där de hela tiden mässar: ”There can be only one”. Det imponerande var att fejk-Beckhams vid detta tillfälle hade med sig en fejk-koreograf och fejk-manager för att göra sig själva mer trovärdiga. Och jag sÃ¥g framför mig hur fejk-celebrity-branschen skulle kunna skapa arbetstillfällen och kreativitet i eftersatta delar av Storbritannien för att inte tala om Norrlands inland.

Vi blev lite inspirerade och kände att vi också kunde bli fejk-celebrities. Men det enda kändispar som vi kunde känna att vi skulle kunna passera som var Filip och Fredrik. Så långt var väl allt okej, men sen började vi debattera vem av oss som skulle vara vem av dem. Då blev bilen ett slagfält.

Vi hamnade nämligen i en diskussion om yta kontra innehÃ¥ll. Han menade att det mÃ¥ste vara den fysiska likheten som är vägledande i fördelningen av roller, medan jag hävdade att det var den som man mest liknade rent psykosocialt, och delade störst värdegrund med, som var den man hade störst möjlighet att accepteras som – i längden.

Jag blev kallad saker som var betydligt mer sÃ¥rande än att jämföras med Annika Falkengren. Och till slut skrek han, sÃ¥ att alla pÃ¥ parkeringen utanför Coop Nära i Ramnäs hörde: ”Om man tror pÃ¥ din jävla teori, som är sÃ¥ befängd att jag fÃ¥r svÃ¥rt att andas, sÃ¥ är du i stort sett paret Beckham. BÃ¥da tvÃ¥. Helt själv.” Och sÃ¥ Ã¥kte han. Utan mig. Det var en klen tröst att en lättledd tioÃ¥ring pÃ¥ ganska taskig engelska bad mig om mina autografer.

Kommentera