Jag kan inte släppa mitt drömliv. På sista tiden har jag haft två sådana där drömmar. Jag vet inte vad man ska kalla dem. Sensuella drömmar? Och framstå som misslyckad på så många plan. Samtidigt.

För mig är drömmarna svåra att hantera eftersom jag lever i ett långt förhållande. Men många omkring mig försäkrar att man har både sexuella fantasier och drömmar om andra än sin partner även i välfungerande relationer. Men jag kan inte bortse ifrån att det alltid finns ett inslag av kritik i mina drömmar. Även om det är subtilt. Och inte alltid riktar sig mot min partner.

Jag kan ta drömmen om den polske snickaren som exempel. Det låter som en kliché och det kanske börjar så, som en längtan efter att vara mer klichéartad. Jag har klichéskräck. Jag vill testa KBT. Jag vill titta på och lyssna till klichéer tills de känns bekväma. Jag vill närma mig en död kliché och sitta hos den, kanske med ett tänt ljus, och vila i tanken på att den inte kan skada mig. Mitt liv skulle kunna vara enklare.

Drömmen om den polske snickaren börjar med att snickaren och jag träffas. Det kan ske var som helst. Men det sker på vårdcentralen där jag har en husläkare. Som jag kanske eller kanske inte har träffat. Jag kan ha en skada. En cysta. Ett märke. Infektion. Eller så har jag lånat nånting. En penna.

Snickaren bygger nånting i entrén. Det är inget särskilt med honom. Han hamrar. Och är så glad. Det är där jag känner att kritiken mot min livsstil sipprar fram. För jag är fan inte glad. Nånsin. Jag har en problemorienterad livsstil. Så jag har bara problem. Och brist på saker. Snickaren är bara glad. En blond klump av glädje. Och det finner jag fullkomligt omöjligt att motstå. Jag vill in i klumpen av glädje. Och leva där. Åtminstone under en period. Det kan bli tråkigt. Senare.

Han är bara glad och så himla öppen. Öppen för mig och mina preferenser. Glad för att vi ska vara tillsammans. Det är jag också. Tills problemen börjar. Och det handlar om att han inte har ett legalt arbetsliv. Han får inte arbeta i det här landet. Han är här tillsammans med en grupp landsmän. De bor tillsammans. I en barack. I ett ocentralt läge. Jag följer med i alla fall, men jag vet redan att något sexuellt inte kommer att komma ur denna dröm. Jag har ingen libido. Jag har bara problem.

Och fler skaffar jag mig. I diskussioner med de andra svartjobbande polackerna, där jag får försvara fackets blockad i Vaxholm fast jag egentligen inte vill och i förlängningen tvingas bemöta ganska hetsiga angrepp som företrädare för det chauvinistiska västra Europa. Fast jag egentligen inte kan. Och när allt urartar till en särartsfeminismdebatt säger den polske snickaren att jag nog ska gå.

Då gör jag det. Jag går hem till mig och vaknar i min säng och känner mig betryckt. På så många plan. Samtidigt.