aside

Jag har börjat glida in i mitt förflutna. Fast jag säger till mig själv: ”Marina, hur kan du? Det är den lägsta formen av eskapism. Hur kan du sjunka sÃ¥ fort?” Men som om jag kommit för nära ett svart hÃ¥l dras jag obönhörligt till Kristi Himmelsfärdshelgen 1977. Och till Lasse Lundins föräldrafria fest i familjens villa i Skarpnäck. Eller Enskede. Jag har alltid haft sÃ¥ svÃ¥rt med det geografiska.

Jag är 14 Ã¥r. Och Lasse Lundin kanske är 15. Och har temafest. Kostym och klänning. Ingen crossdressar. Ingen är queer. Och jag säger till mig själv: ”Marina, ger den här straight lägre medelklass homogen kulturbakgrund-miljön dig en känsla av trygghet? DÃ¥ har du raserat Ã¥r av kamp för att bli OPENMINDED PEOPLE.” Men jag kan inte komma tillbaka. Jag dras dit som rymdskrot.

Och Lasse Lundin har en rutig kavaj som jag hoppas är hans pappas och jag har en klänning som är min mammas, faktiskt, och det kan man säkert läsa in saker i, men det viktiga för mig är att Lasse Lundin vill deflorera mig i sitt pojkrum pÃ¥ övervÃ¥ningen i familjens villa. NÃ¥gonstans i de södra förorterna. Han sa det. Fast det kan vara en efterhandskonstruktion. Och jag säger till mig själv: ”Marina, har du sÃ¥ jävla taskig självkänsla, fortfarande, att du mÃ¥ste redigera i minnet, frÃ¥n ett ordlöst hintande om att ha sex pÃ¥ övervÃ¥ningen, till en direkt frÃ¥ga?” Och det mÃ¥ste jag nog svara ja pÃ¥. Fast jag vet att jag blir arg.

Jag följer med Lasse Lundin till hans pojkrum. Eller möjligen hans föräldrars sovrum. Och det kan man sökert läsa in en massa saker i. Jag låter Lasse Lundin ta min oskuld. Och är så glad hela tiden, för jag har alltid varit så ledsen för att jag inte gjorde det. Då. Och sen tappar jag fullständigt kontrollen.

För vi har bra sex, vilket jag inte hade förrän jag gÃ¥tt en radikal terapikurs i 20-Ã¥rsÃ¥ldern dÃ¥ man fick skriva ”Man kan fokusera pÃ¥ sin partner ocksÃ¥ och inte bara pÃ¥ förödmjukelser ur det förflutna” i tre tvÃ¥timmarpass per dag under en helg i skärgÃ¥rden. Och erhöll en instruktiv videokassett som hette ”Teknik – inte neuroser”. Och Lasse Lundin har den typ av självbehärskning och lyhördhet som ganska fÃ¥ 15-Ã¥ringar hunnit skaffa sig. Som ganska fÃ¥ människor hinner skaffa sig. Innan de gÃ¥r till den andra sidan.

Och eftersom vi har så överraskande bra sex fortsätter vi att träffas. Vi blir ett par. Lasse Lundin, som är glad och livsbejakande, hjälper mig att komma över självtvivel och en olycklig tendens att krångla till enkla saker. Vad jag ger Lasse Lundin är lite mer dunkelt, men han verkar gilla det, så varför tjafsa? Jag sveper genom gymnasiet och in på juristlinjen, eller läkarutbildningen eller Handelshögskolan eller vad det nu var mitt hjärna åstundade och jag kan inte misslyckas, inte ens när klasskomplexet slår mig med full kraft och en tjej ur socialgrupp ett spräcker min läpp på en skoldans. För jag har Lasse Lundin.

DÃ¥ säger jag till mig själv: ”Marina, menar du pÃ¥ allvar att om du tidigt i livet hade haft en pojkvän som visade att han älskade dig pÃ¥ ett sätt som du kunde ta till dig, sÃ¥ skulle ditt liv ha tagit en helt annan vändning och du hade sluppit Ã¥r av depression, sökande och missbruk av lätta droger och populärkultur?” Och dÃ¥ svarar jag jaa. Fast i falsett.

Jag får bara bra jobb, och så börjar vi få barn, och hälften är glada och ljusa som Lasse Lundin, och resten är mörka och grubblande. Som jag. Men de är också välkomna och sedda och älskade. Och inget barn är ett hinder, för Lasse är en modern man och wabbar utan att man behöver förhandla med honom och det får mig ibland att fundera över vad han jobbar med. Jag har utgått ifrån att han jobbar på sin pappas målerifirma. Och nu börjar jag känna att den här möjliga verkligheten bara handlar om mig. Att jag inte gett Lasse Lundin utrymme att växa och utvecklas till en sammansatt människa, och som ett brev på posten säger han att han vill skiljas. Han har träffat nån annan. Han har träffat Chantal.

Och det krossar mig. Jag vet att jag har skapat Chantal. Hon är inte ens en produkt av mitt undermedvetna. Det är mitt medvetna som skapat en svenskfransyska, som är äckligt symmetrisk, slug som fan, och som har en sÃ¥n där tung lugg som hon vaggar fram och tillbaka väldigt nära mitt ansikte när hon säger: ”Marina, allt det här är ditt eget fel. Jag är ditt eget fel, att Lasse Lundin tröttnade pÃ¥ ditt perkoralfantasiliv är ditt eget fel, och att alla de praktikanter som du tänkte vara otrogen med aldrig riktigt antog fast form är ocksÃ¥ såå ditt fel, Marina. För du kan inte vara svekfull. Du kan inte ens bedra nÃ¥n i fantasin.”

Och dÃ¥ tappar jag livsdriften. Och blir liggande i min säng i vÃ¥r villa i Enskede. Eller i Kapstaden. Jag är helt lost i det geografiska nu. Och barnen ringer sin pappa: ”Pappa, du mÃ¥ste komma hit. Mamma börjar bli genomskinlig.” Och det är dÃ¥ mitt hjärta brister. För Lasse Lundin kommer. Och lägger handen pÃ¥ min axel. Och säger: ”Marina, jag är villig att försöka igen, om du kan försöka koncentrera dig lite mer pÃ¥ mig och mitt liv och inte bara ta mig för given hela tiden.” DÃ¥ säger jag: ”Men Chantal…” Och dÃ¥ säger han: ”Du gav henne den sexuella mognaden hos en genomsnittskille pÃ¥ 15 Ã¥r. Det är kul en vecka, men det fungerar ju inte i längden.” Och sÃ¥ kysser vi varandra i trappan pÃ¥ hans familjs villa pÃ¥ hans föräldrafria temafest Kristi Himmelsfärdshelgen 1977.

DÃ¥ säger kvinnan i paret som bor pÃ¥ den adressen i dag och som varit sÃ¥ himla openminded och bjudit in mig pÃ¥ en kaffe efter att lite överraskande ha stött pÃ¥ mig i sin trädgÃ¥rd: ”Det var en intressant berättelse med mÃ¥nga bottnar.” Och mannen i det openminded paret säger: ”Men är inte det här ett tillfälle dÃ¥ man verkligen kan säga att ögonblicket är borta?” Och dÃ¥ mÃ¥ste jag ju svara ja. Fast lite dämpat.

Kommentarer

  1. Imponerad.

    Känns lite som en Woody Allen-film.

    Tänker på Harry bit för bit.

    Med skådisen som blir suddig. Med alla karaktärerna som snubblar ut och in i författarens liv.

    Tycker om detta.

Lämna ett svar