aside

Håller nåt slags rekviem över en människa som jag inte kände och som jag aldrig tänker på. Av en slump pratade jag om honom nyligen. Lotta och jag begav oss tillbaka i våra liv. Först till gymnasiet. Så långt var allt bra. Men sen är det oundvikligt att fortsätta till högstadiet. Då blir luften tjock av spöken. Och de rör vid en, och man önskar att de ska sluta, men man önskar också att de ska fortsätta. Det är ganska speciellt att bli berörd av ett spöke.

En kväll en sommar hånglade vi. Jag var kanske 13 år. Han var kanske 17. Jag visste inte att han inom några år skulle ha tumlat ner i ett kompakt missbruk för att aldrig så vitt jag vet ta sig upp igen. Jag visste inte heller att hans liv skulle bli mycket kortare än mitt. Det hade kanske gett det hela mer tyngd. Nu var det bara en grej som hände för att vi råkade stå tillräckligt nära varann med vår tonårsöppenhet för att pröva någon nys kropp med samma lättsinne som vi provade jeans på Puss&Kram.

När jag nu ser honom som spöke är det den kroppen han valt. Den som är 17 år och behagligt spänd av löften som aldrig kommer att infrias. Och det känns nästan som om jag kan slå armarna omkring den. Men jag vet inte om det är det han vill.

Jag vet inte vad han vill. Så jag slutar skriva och ber, trots att jag tappade tron för ganska länge sen, en bön för hans odödliga själ. Det är ändå det minsta jag kan göra. Eller rättare sagt: det är det enda jag kommer på.

Kommentera