aside

Jag försöker få kontakt med mina föräldrar igen. Det är komplicerat. Dels dog de för flera år sen. Dels år de kremerade och instoppade i en typ av förvaringsbox i ett columbarium.

Columbarium är ett vackert ord och det är delvis en vacker plats, men själva det utrymme där de jordiska kvarlevorna av mina föräldrar finns är märkligt opersonligt.

Därför har jag nästan aldrig besökt dem. Jag har saker jag skulle vilja ta upp, trots att jag som icketroende vet att det blir en envägskommunikation. Tanken på att först hitta nåt att sitta på, sen sätta sig ner framför mammas och pappas lucka och sen försöka formulera sig gör att jag inte ens kommer halvvägs.

Det handlar ju lite om alla i luckorna omkring. Jag vet att de är bortom denna världens oro och bekymmer, men jag tycker ändå att jag känner deras närvaro. Det känns som om de lyssnar, fast jag som icketroende vet att det för dem råder evig tystnad. Fram till möjligen Domens dag. Då kan det bli en del ljud.

Ibland känns det som om jag lika gärna kan sätta mig framför förvaringsboxarna på Centralen och prata med dem. Om de finns kvar. Vägg som vägg. Och det är ju ändå inte svaren som är intressanta. Det är  frågorna.

Kommentera