aside

Det här diktutkastet hittade jag i en märklig anteckningsbok som jag verkar ha gömt för mig själv.

Dikten ska heta ”Min dröm om min mammas obegravbara kropp”.

De ringer efter mig en eftermiddag

och säger att hon ligger på Konserthustrappan

Inte driven av kärlek till musiken

utan till offentlighet

Jag frågar om inte nån annan kan komma,

men det blir tystnad och förebrående tystnad

och jag säger jag ska komma

Hon ligger på Konserthustrappan

och utan kläder, vit, perfekt,

ett rent hål in i en annan värld hon nu känner före mig

som det allt varit

Jag kan inte kämpa mot krafter större än min egen värld

Fast jag sagt ifrån trycker jag på hennes yta

och den ruckas som en sten

och där innanför hoppas jag att allt som väntar

är tomhet

Kommentera