aside

Nu är allt över och jag är hemma igen i tristessen med shopping spree och fotoutställningar och italienskt kaffe och Amida Kolgrill – jag tappade fascinationen för estnisk mat sÃ¥ fort jag klev in, Amida kolgrill är underbar, jag älskar den – och har min egen utvärdering av festivalen och Rakvere och min insats. Jag har gjort ett frÃ¥geformulär för att underlätta. Här är en typisk frÃ¥ga: ”Hur tycker du att din självkänsla pÃ¥verkades av att vara Lottas röst? A: Positivt. B: Negativt C: FörstÃ¥r inte frÃ¥gan. Jag är Lotta.”

När jag analyserar alla mina svar, vilket jag kan eftersom jag läst 5 poäng statistik och metod, blir bilden klar. Jag saknar inte Rakvere, inte den underbara bastuavdelningen på hotellet, inte killarna bakom bensinstationen, inte råttstatyn. Jag saknar Lotta. Och Kalle. Och Henrik. Och Mats. Vårt scenkonstteam i världen. Mina homies. Nu är jag ensam igen, i Sofo, där alla över 30 sålt sin odödliga själ till Satan för evig ungdom, utom jag som flyttade hit för sent, det är som att missa Hemglassbilen när man är liten, och känner mig som Lotta, när hon inte kunde prata. Utestängd. Så nu ligger jag liksom katatonisk i min säng och stirrar upp i taket.

Det hjälper inte. Så det finns bara en sak att göra. Jag får tupera håret, sticka in ett-två rakblad och gå §ner en sväng på Grottan. Där får man alltid annat att tänka på.

Kommentera