Att resa och vara på landet är helt olika saker. På resa är man igång och på tå och om sig och kring sig och kanske lite hysterisk varje dag, när man ställs inför utmaningar som obegripliga färdbevissystem. Eller sevärdheter som man kämpar sig in på genom att köa i timmar och sen skäms för att man såg.
På landet finns mycket att bli hysterisk över, men det blir man inte. Man blir avspänd. Man blir en enda lång axelryckning. ”Om nu avloppet inte går att använda, så vad då? Jag har nästan varit scout. Jag kan bygga en toalett i skogen. Eller så vet jag var grannen har gömt nyckeln.” Inget kan inte skjutas upp till det där fjärran, fina ”i höst”. Då man ska ta tag.
Men självklart står inte världen still. Man läser nyheter. Det händer saker. Olyckor med bussar till exempel. Sånt man intalat sig aldrig händer när man själv suttit bokstavligen i händerna på en okommunikativ grubblare som kommit fram till att väjningsplikt är integritetskränkande. Samma sak med tåget, som man valt trots att det är dyrt och ofta varken avgår eller ankommer, för att det ändå är tryggt och kanske mysigt. Efter två stora olyckor den här sommaren känner man att det tryggaste tåget kanske är ett inställt tåg, och där har SJ verkligen legat i framkant.
Men jag är avspänd och vill ha avspända nyheter, så jag läser Fortean Times. Där är det gott och blandat och lättsamt och bisarrt, även om det kan vara ganska allvarliga händelser. Som den lilla basebollspelaren som knockades av en skydiver mitt under pågående spel. Det framkallade minnen av hur jag tvingades sicksacka mig över Årstavikens is med barnvagn en vinter, för att undkomma en luftballong bekostad av en småpornografisk herrtidning. I korgen stod en man och två kvinnor som alla bar päls och drack champagne. Och var knalla, som man sa förr. De var rätt okommunikativa, de också. Det var som Pansarkryssaren Potemkin på is. Jag undkom eftersom ballongen navigerade in i ett träd och fastnade. Pälsfyllona verkade inte märka nånting. Deras glada skratt ekade över viken. Jag har aldrig fått klarhet i hur – eller om – de kom loss.
En annan nyhet var att The Satanic Temple i USA har startat en insamling för att få ihop de 15 000 dollar som krävs för att adoptera en bit motorväg i New York. Om de lyckas kommer de att får städa och pynta sin bit av motorvägen, men framför allt kommer amerikanska Vägverket tvingas sätta upp en skylt som meddelar att denna motorvägsbit ompysslas av The Satanic Temple.
The Satanic Temple behöver ju skapa lite uppmärksamhet kring insamlingen, så man beslöt att hålla en ”pink mass” vars syfte tydligen är att få anden efter en avliden att bli homosexuell. Denna pink mass hölls på graven där mamman till grundaren av The Westboro Baptist Church vilar. Grundaren heter Fred Waldron Phelps. Hans tolkning av evangeliet är enkelt uttryckt att allt är bögarnas fel. Gud är sur över all tolerans och samkönade äktenskap ska vi bara inte tala om. Så Gud hämnas åt höger och vänster på folk som inte direkt har med nånting av detta att göra, och för att upplysa om det hemsöker församlingen begravningar av personer som t.ex. mördats, med plakat och inte så finstämda ramsor.
Så det kanske inte är mer än rätt att The Satanic Temple inbjuder gaypar att hångla över Phelps mammas grav och så var det någon sorts penispåläggning uppå själva stenen också. Fast som insamlingsjippo är det väl tveksamt. Det blir ju rättssak nu. De slantar man får in till motorvägsadoptionen kanske i slutänden måste användas till böter eller i värsta fall borgen. Och det kan ju inte ha varit tanken med denna integritetskränkning genom stendöd proxy. Men de kanske rycktes med av stämningen.
herre gud minst sagt. satanic temple verkar driva intressanta projekt på kreativa sätt.