aside

Vi är på landet. Väldigt mycket för att jag försöker skapa traditioner i mitt traditionslösa liv (och då råknas inte sånt som att jag gråter i timmar till Adéles Make you feel my love varje gång jag är i Reykjavik och träffar Sebastien Tellier i ett klaustrofobiskt backstagehelvete som får mig att tro att jag är min egen fiktiva figur i en sciencefiction-roman, eller mer sannolikt: novell, där jag bor i ett annat solsystem där man faktiskt aldrig behöver anta fast form, men eftersom jag är så eftergiven har jag fått i uppdrag att kartlägga Jorden för ingen annan vill och humanoid vill ingen heller bli av estetiska skäl. Min chef har lovat att detta kommer att räknas mig till godo i min vidare karriär, som när min frisör Elin flyttade med sin man till Rumänien för att han sen skulle få så himla mycket bättre jobb. De levde i ett inhägnat område. Som ett fågelreservat.)

VAR VAR JAG NU? Jo, på landet för att skapa en tradition genom att för andra gången besöka julmarknaden i Västanfors hembygdsgård. Det är ingen regelrätt julmarknad, snarare en räcka surrealistiska tablåer och reglade hus som kan/kan inte dölja en annan sanning om livet I DET GAMLA BONDESAMHÄLLET. Det gamla bondesamhället kryper upp bakom en som en hög blöta löv. Så man köper kristyrrundlar med remakade bokmärken från förr och köper lott på lott på lott av hembygdsföreningen utan att vinna den fina kudden som skulle varit en länk till det gamla goda bondesamhället. Men det är som om lotteriet känner av att jag aldrig kan få en plats där, att jag hamnar i kategorin resande, och därför kan kudden aldrig bli min.

Men då, när jag hänger med huvudet och snörvlar, går vi till herrgårdsmuseet, och där är alla välkomna. Det bjuds på glögg och intressant småprat om julmat nu och då, hur man egentligen gör klenätter och varför hushållssaker var mycket vackrare förr. Och en trappa upp finns också ett lotteri, men det känns inte alls ödesmättat utan bara lustfyllt och lotterimannen ser bara lotteriet som ett preludium till en visning av herrgårdens övervåning och ett samtal om människors uppfattning om hur många kvadratmeter man måste ha omkring sig för att känna att livet är bekvämt. Jag känner mig hemma där. Och är i sån julstämning när jag går därifrån att jag vill bygga en krubba i trädgården av de kasserade fåtöljer och laminatbokhyllor som väntar på Messias där, men som kommer att hamnar på återvinningsstationen, men visst kan man se Messias som en återvinningsstation. Precis som jag liknat Jungfrun vid en container en gång. Man måste gjuta om de andliga metaforerna till den tid man lever i. Det gör de frireligiösa.

Jag ska besöka julmarknaden i Västanfors hembygdsgård varje år, för jag behöver traditionen, för jag är en amöbaliknande varelse i underdånig utlandstjänst i en annan galax. Som somnar med armarna omkring min drömda broderade kudde i mitt imaginära fågelreservat.

Kommentera