aside

Jag har slutat jobba hemma. Eller slutat att inte jobba hemma. För det gÃ¥r inte att jobba hemma. För mÃ¥nga distraherande faktorer. Som samtal frÃ¥n livskamrater som glömt saker hemma. Och sÃ¥ mÃ¥ste man hitta dem. Och vänta pÃ¥ ett bud. Och om det ska komma ett bud mÃ¥ste man klä pÃ¥ sig. Och dÃ¥ fastnar man i tvekan om vilka kläder man ska välja. Och ofta fastnar man dÃ¥ i en pose där man stÃ¥r orörlig och börjar ifrÃ¥gasätta allt – sin begÃ¥vning och sin klasstillhörighet, sitt värde som människa och slutligen mänsklighetens roll i universum. SÃ¥nt tar tid. Det blir dyrt om budet mÃ¥ste vänta, ännu värre vända. Och sen ringer ett barn. Eller kommer hem. FrÃ¥n skolan. För klockan är tjugo över tre.

Därför har jag hyrt en kontorsplats. Den är fin. Den ligger i Gamla stan. Och först gick det jättebra. Jag satt på en pinnstol med datorn i knät och vågade inte röra mig av rädsla för att ödelägga viktiga kulturhistoriska värden. Eller slå i huvudet i en dörröppning. Men det visade sig att jag var precis så lång som man kan vara för att kunna röra sig friktionsfritt i ett 1700-talshus. Då kände jag att Gamla stan var jag. Och då skaffade jag ett skrivbord. Tog plats. Och arbetade i två dagar med viss disciplin. Sen fick jag för mig att jag skulle gå ut en liten stund.

Och det ödelade alla mina goda föresatser. För Gamla stan är den märkligaste platsen i hela Stockholm. Man tror att man drömmer hela tiden. Som när man forcerar grupper av ryska skolbarn, som rör sig långsamt och knyckigt som antilophjordar i naturprogram. Ibland får man panik för att man inte kommer nånstans och söker sig utåt och kläms fast mot ett fönster till en butik som på allvar säljer nytillverkade järnåldershjälmar.

Det är en vanföreställning att det skulle säljas bara lågkvalitetsskräp i Gamla stans butiker. Den här hjälmarna är solida och håller vad de lovar. Man är bara osäker på vad de lovar. Och till vem. Jag vet att järnåldersfetischister finns. Jag vill bara inte föreställa mig deras rollspel hela vägen ut. Vad de säger. På fuskfornnordiska. Men vi får fin ögonkontakt när jag står klämd mot fönstret.

Kommentera