Jag vaknar alltid omkring fyratiden pÃ¥ natten och ifrÃ¥gasätter mitt karriärsval. Det är ”Det riktiga jobbet” som inte ger mig frid. Ofta drömmer jag att jag gÃ¥r iväg för att arbeta och vet aldrig vilket yrke jag har förrän jag kommer fram och stÃ¥r där framför mitt skÃ¥p i ett omklädningsrum och öppnar och plockar ut en polisuniform. Till exempel. Eller oftast. Det kan vara kockkläder. Men det vanligaste är polisuniform. NÃ¥gon gÃ¥ng har jag sett fel och upptäckt att det inte är polis utan spärrvakt i tunnelbanan jag är just i den drömmen. Väktare har jag dock aldrig varit. Den möjligheten verkar liksom inte finnas.

Jag har aldrig drömt att jag jobbar inom vården. Men jag har lagat bilar och jag har suttit långa drömmar på kontor väldigt stressad, men utan specifika arbetsuppgifter. Och ibland har det varit fest, men det missar jag genom att helt enkelt inte lyckas ta mig dit rent fysiskt. Då brukar jag vakna och känna mig lite lurad, vilket är en helt okej början på en dag.

När jag är polis kan jag inte påstå att jag känner mig glad eller upprymd. Drömmen når aldrig fram till att jag verkligen utför polissysslor, förutom innebandyträning med kollegerna, men det får kanske räknas som fritid. Eller friskvård. Eller gruppstärkande aktiviteter.

Jag brukar klä på mig uniformen med en känsla av att ha valt fel. Av att inte ha tagit vara på mina möjligheter, utnyttjat tillfällena, blivit nånting. Jag har varit vårdslös med saker jag fått gratis och det är inte konstigt. Gratis saker värderas ganska lågt i den tid och kultur jag lever i. Jag borde ha blivit bättre än så här. För jag vill inte vara polis. Det beror inte på att jag ser ner på yrket, utan på att jag känner mig panikslagen inför att tvingas hantera konflikter, slåss på riktigt och gå hem till folk som gör otäcka saker. Med sig själva och andra.

De gånger jag är spärrvakt känner jag något liknande, minus att behöva gå hem till folk. När jag jobbar på kontor är jag bara förtvivlad över att aldrig ta mig bort till festen. Kontor känns bäst. Men då blir jag arg på mig själv för att jag är så oqueer och trist och bara för att jag är tjej så vill jag vara på kontor och småhångla i pentryt ovanpå ett berg av plastburkar som folk haft sin lunch i och aldrig tagit hem. Så jag försöker göra min polistillvaro mer erotisk, men då får det bli på innebandyn och småhångel på en hög av snabbmatsförpackningar, vilket är mer bekvämt, men ändå inte riktigt gör för det för mig. Och det handlar inte om sex. Det här är existentiellt.

Jag vaknar och ifrågasätter mina livsval. Hur har jag tänkt mig det hela? Ängsla mig fram till en skakig pension? Eller gräva fram kärnan i mig själv och titta på den och se hur jag kan bli den människa jag hade förutsättningar att bli? Och om jag somnar då kan det hända att jag drömmer att jag börjar gräva med handen i magen, som fuskkirurgerna på Filippinerna som jag såg i tidningen när jag var liten. Till skillnad från dem kommer jag verkligen in i mig själv och inklämd mot någon kota hittar jag som typ en tändsticksask och den drar jag ut och torkar av och öppnar. Och inuti hittar jag en liten, liten polis. Eller spärrvakt. Eller sekreterare. Jag ska be dem på vårdcentralen om något som skänker en djup, syntetisk, drömlös sömn.