Eftersom jag ska på en typ av mikroklassåterträff i eftermiddag var jag tvungen att stylista min själv i en timme från det att barnen gick tills man började diskutera stripteaseworkout i morgon-tv. Stripteaseworkout är bara ett tecken på att kraven i yrkeslivet blir mer och mer orimliga.

På 70-talet, då behövde strippor bara släntra omkring lite och klä av sig och knappt raka sig. Det fanns i och för sig mer avancerade arbetsuppgifter som att ligga i ett nät som hängde från taket och pilla på sig själv, eller manövrera en radiostyrd penisatrapp mot olika delar av sin egen kropp, vilket väl krävde en viss spatiell begåvning, men det var ingen som krävde att man skulle göra detta synkroniserat med eurodiscohits.

I dag verkar det som om strippjobb kräver traditionell cirkusträning, men å andra sidan har kraven på cirkusartister blivit slappare. Inom nycirkus t.ex. behöver man inte vara extremt bra på sitt cirkusnummer, bara man har rått inramning. Jag är konservativ. Jag tycker att cirkusnummer ska vara svåra på riktigt och att man aldrig ska bli riktigt accepterad om man inte kommer från en riktig cirkussläkt. Jag tycker blodsband är ett roligt krav i yrkeslivet.

Jag träffade en riktig cirkusfamilj en gång. I Göteborg. De hette Jackson. Pappan hette Horst Jackson och mamman hette Jana Jackson och så var det en son som jag har glömt namnet på och så var det den yngste sonen som hette Mikael Jackson. Som alla riktiga cirkusnummer var deras nummer svårt att utföra och fullkomligt smaklöst. Jag pratade en del med Jana och förstod att deras värld var precis lika konventionell och vardagsseg som alla andras. Men att vissa saker fungerade lite tvärtom. Som att Mikael Jackson så gärna hade velat gå i gymnasiet. Men att det inte hade gått. För familjen måste turnera med cirkusar hela tiden. Mikael Jackson var smart, charmig och extremt receptiv. Och dömd att kasta kniv på sin mamma sex kvällar av sju. När han kunde ha blivit ekonom. T.ex.

Så där försvann bilden av cirkuslivets frihet. Och trösten i vetskapen om att om allt går åt helvete kan man i alla fall bli strippa försvann i morse. För så elastisk är jag inte. Numera. Vart tog förresten varieténumret människa-kryper-in-i-liten-plexiglaskub vägen? Det skulle jag vilja se igen. Kanske nån strippklubb kan tänkas återintroducera det. Och Gorillamysteriet.

Jag lyckades till slut hitta ett kläd- och makeupstatement som kändes helt rätt inför mötet med min klassföreståndare från högstadiet: Ukraina. Vilket kommer att verka både obegripligt och betydelsemättat. Och dra uppmärksamheten från vad jag sysslar med nuförtiden. För jag brukar säga att jag strippar, men från och med i dag kommer ingen att tro på det. Mer.