Jag har ett avvaktande förhållande till Gud. Många starkt troende verkar ha en sån lättsam relation till himmelens och jordens skapare, de pratar på om sig och sitt lite som när de fikar med vänner. Jag har svårt att vara avspänd med Gud. Jag har svårt för att tänka bort den oberäknelighet som gjort sig gällande ibland i Guds förflutna. Gud känns som en chef som vill vara ens kompis och nojsa med en på trevliga konferensresor till Barcelona och sen ger en sparken på grund av att man föreslog nånting på ett sammanträde som var bättre än chefens eget förslag. Eller sa nej till att jobba över en enda kväll under en trettiodagarsperiod.

Men jag vill ju ocksÃ¥ känna Guds ansikte lysa mot mig. SÃ¥ jag använder mig av ombud. Som frälsningssoldaten i Ringens köpcentrum. Som jag tror att företagareföreningen drev bort. Det är känsligt med Gud i köpcentrum. En del människor känner – om än svagt – att det är fel att upphöja konsumtion till religion. De hör ekon av lÃ¥gstadielärare som läste om dansen kring guldkalven och hur hÃ¥rt Gud tog en sÃ¥n ganska harmlös sak ändÃ¥. Gud kan lätt lÃ¥ta Ringens köpcentrum störta ner över oss. Som en markering. Och dÃ¥ kanske det sista vi ser är tre strumpor för priset av tvÃ¥ pÃ¥ Lindex. Och det känns tomt. Och när vi tänker sÃ¥ kanske vi gÃ¥r ut ur Ringens köpcentrum och gÃ¥r hem och överväger att skänka den summa vi tänkt spendera pÃ¥ en empireskuren sommartopp till nÃ¥got mer hedervärt i stället. Som att bygga upp en buffert inför framtida tandvÃ¥rdskostnader. Eller bospara Ã¥t barnen.

PÃ¥ den tiden frälsningssoldaten fanns besökte jag ofta Ringens köpcentrum eftersom jag var mammaledig. DÃ¥ är det ens jobb att fika med vänner och konsumera varor i detaljhandeln. Av en slump skänkte jag en dag en peng till frälsningssoldaten som stod vid ATG-butiken, spelade dragspel och sjöng ”Jag har hört om en stad ovan molnen”. När jag lade min peng i hans bössa spelade han lite tystare, böjde sig mot mig och viskade: ”Gud välsigne familjen”.

Det slog an nånting. Djupt i mitt inre. Och jag blev som besatt.

Jag började hitta pÃ¥ ursäkter för att besöka Ringens köpcentrum och lägga en ny peng i bössan, sÃ¥ att frälsningssoldaten sa ”Gud välsigne familjen” igen och igen och igen och igen. Jag behandlade honom som en tuggummiautomat. Eller möjligen en jukebox. Det fick mig att känna mig utvald och sedd och lite finare än jag kände mig när jag betalade fantasisummor pÃ¥ NK:s avdelning för trendiga damplagg i fantasistorlekar som jag inte fick plats i längre, till expediter som oblygt visade hur förödmjukande det var att tvingas sälja saker till människor som mig. De var värda bättre. De var värda mer.

Men till slut började frälsningssoldaten genomskÃ¥da mig. Jag sÃ¥g hur han slets mellan viljan att fÃ¥ pengen som desperat behövdes i kampen mot elände och misär, och att tvingas medverka i ett osunt nyttjande av tron. Han försökte vända ryggen till när han sÃ¥g mig komma. Han försökte lÃ¥ta bli att säga nÃ¥nting. Men jag stod kvar och stirrade tills han väste: ”Gud välsigne familjen”. DÃ¥ gick jag nöjd hem. Det här skulle ha fortsatt mycket längre om inte företagareföreningen antagligen röstat för ett totalförbud mot religiös propaganda med motiveringen att man vill att Ringens köpcentrum ska vara religiöst och politiskt obundet. SÃ¥ att alla kan handla.

Jag vet att det jag gjorde var fel. Tron ska inte vara som en tuggummiautomat. Man ska inte dela med sig bara då man får nånting tillbaka. Men det blir ju mer inbjudande så. Och det behöver inte vara en välsignelse. Det går ofta bra med en nyckelring också.