Radiopjäs. Min tredje. Efter den följde år av tystnad när det gällde radiodramatik. Jag vet inte varför, eller det vet jag visst det. De slutade be mig skriva. Så då gjorde jag inte det. Märkvärdigare än så är jag inte. Sen kan det ha varit mötet med pensionärerna som blev ett trauma jag faktiskt idag inte skulle vilja vara utan.

I ett försök att göra radiopubliken mer delaktig kanske, inledde man en serie lyssningar på lördagar på Elverket. Inte på scenen då, utan i restaurangen. Efteråt skulle det bli samtal med författare, regissör och chefen för Radioteatern. Samtalet mellan mig och den grupp något äldre lyssnare som kommit till Elverket inleddes med att en kvinna frankt förklarade att det märktes att mentalsjukhusen stängt. Alltså som en kommentar till min pjäs.

En sån utsaga gör att man hamnar i ett retoriskt knepigt läge. Ska man förneka att man nånsin fått psykiatrisk vård? Ska man bli skogstokig och skrika könsord? Ska man lägga huvudet på sned och fråga: “Hur menar du då?” Jag blev stum. Fast sen försvarade jag mig. Och fick medhåll av en äldre högstadielärare som tyckte att alla flickor i hans klasser borde höra denna pjäs. Då blev de kritiska lite stumma. Ingen vann väl egentligen.

Jag tror att om jag hörde I vagnarna idag skulle jag upptäcka många fina saker som jag skulle undra om det verkligen var jag som skrivit.