aside

Jag fyller år i dag. Födelsedagar borde inte vara något att göra något väsen av längre, men jag kan inte släppa missuppfattningen att de är något att fira. Man firar inte direkt att man blir äldre, men man kan väl fira att man finns till.

Det är inte så lätt. Jag bränner alltid all energi på min sons födelsedag dagen före min. Varenda gång har jag haltat omkring i city, skavsår och panik, inget av det man tänkt köpa finns, inget av det som finns vill han ha, all min kärlek mäts i hur bra ersättningar jag letar upp. När kvällen kommer vill jag bara låta ansiktet sjunka ner i tårtan och stänga av världen och kommersialismen och min överhettade hjärna i tyst, len grädde.

Dagen efter, som är min födelsedag, är en tyst dag. Ingen sång. Inget slammer med överraskningsfrukost. Det beror ju på att alla sover. Och inte tycker att min födelsedag är nånting att stiga upp för. Jag kan inte heller räkna med presenter från barnen, eftersom de, vilket de brukar påpeka när jag får ett utbrott och börjar gråta, inte tjänar några pengar. Och om de skulle råka ha pengar så prioriterar de sig själva, vilket, som de också påpekar, gör dem bättre rustade för att konkurrera senare i livet. Och det vill jag väl?

Så min födelsedag slutar ofta med att jag lagar frukost och middag och diskar och kanske tvättar lite också, eftersom något viktigt plagg är smutsigt och jag vill väl inte att familjen ska framstå som slafsig i de ögon med vilka vi ska konkurrera? Jag kanske till och med köper lite nytt till familjen, eftersom de, vilket de påpekat så många gånger, har så mycket mindre att konkurrera med, jämfört med sina konkurrenter.

På kvällen kan jag ibland känna mig tom. Eller kanske mest platt. Som om väldigt många sprungit över mig. Som om jag konkurrerat och inte klarat det så bra. Men nästa generation blir bättre. Och det vill jag. Väl.

Lämna ett svar