Det gick så himla bra, så jag måste fortsätta. Jag lät mig själv ta bort min partial restraint efter några timmar och då fattade jag grejen med det, för tusan vad glad jag blev när blodet rann tillbaka. eller inte så glad först, för det gjorde ont, men sen var rörelsefriheten enorm och jag kände mig ny, som om jag köpt nåt, men det här var helt gratis. Det var skönt efteråt. Det kändes bra efteråt. Det är efteråt man vill åt. Man borde leva hela sitt liv efteråt. Jag har levt för mycket före. Eller under tiden. Men det slutar här och nu. Nu är det då och där som gäller.

När jag kunde stödja på benet igen började jag gå omkring och diskutera dominatrix- temat med mig själv. Pro et contra. På minussidan hamnar estetiken, även om jag vet (jag går inte in på hur jag vet) att latexkorsetter klär mig på ett sätt som man kanske inte tror när man ser mig för första gången. Fast en del gör det och kommer fram på tunnelbana och börjar prata precis som de religiösa inom trosrörelsen och scientologikyrkan brukade göra när jag var ung. Varför slutar de religiösa fråga? Varför är de ålderschauvinister? Jesus ska väl inte börja tycka att man är ointressant när man passerat 30? Eller utomjordingarna eller vad det nu är scientologerna tillber. Fast de kanske inte tillber så mycket. Jag hängde aldrig med på deras personlighetstester. Jag besökte hellre medier. Det kändes som att man fick mer för pengarna där.

Strunt samma, jag är fortfarande gångbar som dominatrix. Det var dit jag ville komma. Det är befriande högt i tak i dominatrixbranschen. Man kan vara äldre, man kan vara stor, man kan prata tyska. Eller man bör prata tyska. Jag har sett en dokumentär om prostitution i typ Hamburg, där de mer ariska sexsäljarna såg sig allt mer utkonkurrerade av sexsäljare av mer asiatisk härkomst. Det är en fråga om efterfrågan: när det ska vara mainstream-sex vill sexkonsumenterna i Hamburg att det ska vara exotiskt och kanske lite kortväxt. Men när det ska vara mer dominans/underkastelse, då jäklar i min lilla låda ska det vara tysk kvalitet.

Den dominatrix filmteamet bondat med var en fascinerande kvinna: lång, dov, stoisk. Hon höll på att bygga ett dominatrix-imperium komplett med praoelever. Praon var en bred tjej från Grenoble. Hon hade fuskat lite som dominatrix hemma i Frankrike, men ville lära sig yrket från grunden. Hemma i Frankrike, berättade hon, fick hon extra betalt om hon talade tyska, och det enda hon kunde var ett kakrecept. Så hon körde med det. Och det gick prima.

Detta bör sporra mig att inte vara så rädd för att byta genre. Man måste inte behärska saker. Det räcker om det låter som om man gjorde det.