aside

Jag har hamnat i ett vacuum. Inget flow, mer astmatisk kvävning. Det finns många orsaker och en är säkert hur gammal jag är. Om ett år är jag nästan 50. Jag tycker inte att jag har en kris, åtminstone inte på grund av ren ålder, men jag vaknar ibland och är säker på att jag är död. Jag får då inte ångest eller blir ledsen. Jag bara ligger och stirrar och accepterar att det är som det är. Det är som det är. Döden är som den är. Livet är likadant. Alla mina drömmar och förhoppningar är som de är. Ganska döda redan på idéstadiet.

Allt det här har jag lärt mig av min mamma. Min mamma kunde se hopplöshet där andra såg ett trevligt tillfälle att umgås. Om hon hade valt en militär karriär skulle det defensiva varit hennes grej. Reträtt var mammas grej. Undvikande och flykt och pessimistiskt kalkylerade var väldigt mycket mammas grej. Hon lärde mig allt jag kan. Det gör det möjligt för mig att hantera dåliga recensioner som ett välkommet kvitto på att nu, äntligen, börjar det gå dåligt. Och gå dåligt är man förtrogen med. Går bra vet man inte riktigt hur man ska förhålla sig till. Det är onaturligt och svårt att bära upp som haute couture när man bara ska till Coop Forum.

Ibland framhåller jag mammas positiva sida, den som kunde glädjas åt yttepytte små och kanske inte så stilfulla saker, som att köpa det billigaste av rödvin när barnbidraget kom och hälla socker i för att göra sig en glad liten stund. Men det var inte mammas idé, utan hennes lillasysters. Mamma rycktes med. Men hon trodde aldrig på det som metod.

Det är inte förrän nu, långt efter att mamma är borta, som jag inser att mamma hade blivit mobbad. Jag är förbluffad över att jag missade det. Hon blev trakasserad av både lärare och klasskamrater och delar av sin egen familj, med samma enkla budskap: du är dum och du är ful och du är fattig. Hon berättade om det ofta, och det kanske hon inte borde inte ha gjort. Det var som att väva in sin egen förtvivlan i min historia som knappt börjat, utan att ge mig något redskap för att ta nån av oss ur den. Ta oss ur hennes förtvivlan.

Jag har träffat människor som blivit mobbade och som pratat om det. De har pratat om det som nånting långt borta, men deras förtvivlan har känts väldigt mycket då och där. Jag önskar att healing fanns på riktigt, och att jag var bra på det, och kunde lägga händerna på dem och rensa ut ansikten och ögonblick och förödmjukelser och våld och förvandla hela skiten till det billigaste av rödvin som vi sen skulle hälla ut, för att köpa nåt mycket bättre och göra oss en glad stund, och mamma skulle vara med och vi skulle skratta och bli modiga och kanske till slut överväga en försiktig offensiv. Och inte döda oss själva redan på idéstadiet.

Lämna ett svar