Allt det här har jag lärt mig av min mamma. Min mamma kunde se hopplöshet där andra såg ett trevligt tillfälle att umgås. Om hon hade valt en militär karriär skulle det defensiva varit hennes grej. Reträtt var mammas grej. Undvikande och flykt och pessimistiskt kalkylerade var väldigt mycket mammas grej. Hon lärde mig allt jag kan. Det gör det möjligt för mig att hantera dåliga recensioner som ett välkommet kvitto på att nu, äntligen, börjar det gå dåligt. Och gå dåligt är man förtrogen med. Går bra vet man inte riktigt hur man ska förhålla sig till. Det är onaturligt och svårt att bära upp som haute couture när man bara ska till Coop Forum.

Ibland framhåller jag mammas positiva sida, den som kunde glädjas åt yttepytte små och kanske inte så stilfulla saker, som att köpa det billigaste av rödvin när barnbidraget kom och hälla socker i för att göra sig en glad liten stund. Men det var inte mammas idé, utan hennes lillasysters. Mamma rycktes med. Men hon trodde aldrig på det som metod.

Det är inte förrän nu, långt efter att mamma är borta, som jag inser att mamma hade blivit mobbad. Jag är förbluffad över att jag missade det. Hon blev trakasserad av både lärare och klasskamrater och delar av sin egen familj, med samma enkla budskap: du är dum och du är ful och du är fattig. Hon berättade om det ofta, och det kanske hon inte borde inte ha gjort. Det var som att väva in sin egen förtvivlan i min historia som knappt börjat, utan att ge mig något redskap för att ta nån av oss ur den. Ta oss ur hennes förtvivlan.

Jag har träffat människor som blivit mobbade och som pratat om det. De har pratat om det som nånting långt borta, men deras förtvivlan har känts väldigt mycket då och där. Jag önskar att healing fanns på riktigt, och att jag var bra på det, och kunde lägga händerna på dem och rensa ut ansikten och ögonblick och förödmjukelser och våld och förvandla hela skiten till det billigaste av rödvin som vi sen skulle hälla ut, för att köpa nåt mycket bättre och göra oss en glad stund, och mamma skulle vara med och vi skulle skratta och bli modiga och kanske till slut överväga en försiktig offensiv. Och inte döda oss själva redan på idéstadiet.

Skrivkramp är ett dåligt ord. Det låter som om man ändå gör nånting. Krampar t.ex. Då är writer’s block mycket bättre. En blockering. Ett enda block av solid passivitet som man sakta gjuts in i för att sen stå i det och snappa efter luft genom en liten, liten kanal som någon glömt att fylla igen.  Jag söker stöd hos min dotter, vill att hon ska knacka ut mig genom att vara empatisk, men hon tycker att jag får skylla mig själv. Med mina betyg från gymnasiet borde jag ha kunnat skaffa mig ett bättre yrke, tycker hon. Jag menar att hon borde vara stolt över mig, men det menar hon att hon överhuvudtaget inte förstår hur jag tänker när jag tycker. Jo, för att det är roligt att ha en mamma som gör nånting lite annorlunda och spännande. Då frågar hon om jag behöver pengar, vilket jag förnekar. Men jag tar en hundring ändå.

Jag ligger i ett genomskinligt rör och far förbi mina minnen och önskar att jag kunde ta mig genom plasthöljet. Då skulle jag stryka flera personer över håret och på kinderna, tills de inte längre saknade livsmål. De skulle känna sig styrkta. Det skulle göra mig glad.

Jag kan inte ta mig ut, men det förflutna kan lätt ta sig in. Röret är inget okrossbart skyddande hölje på det sätt som jag en gång trodde att Gud skulle vara. In i röret kommer ljud och små personer, episoder och hur det kändes att för första gången vara berusad och för första gången ta ett banklån. Och därefter följer två hotelser som riktats mot mig – en när jag var tolv år, den andra när jag var tretton. I den första uttrycktes en önskan att med kraft slå in ett spett i mitt underliv.  Den andra handlade om att med kraft slå ner ett slagträ i min hals.

De har följt mig som två väktare. De har fått mig att se mig som en felmonterad fjäril i en fjärilssamling, liksom genomstungen på fel ledd. En liten pålspetsad tjej, en varning vid vägkanten. Så nu tänker jag, medan dammet formar fraktalmönster över mina listor med viktiga punkter, att kanske någon annan som far genom maskhålet som rörpost kan trotsa tiden och rummet och plasthöljet. Då kanske den kan tänka sig att avlägsna spettet och slagträet ur mig. För jag har aldrig saknat livsmål. Jag har bara saknat rörelsefrihet.

Men jag vill ju inte uppfattas som gränslös och hysterisk, så jag väljer en lite lightare behandling: skinrejuvenation. (Det här är ren lögn. Jag får inga hardcorebehandlingar eftersom jag har diabetes. Undersöker just nu mina möjligheter att bli nedslipad med pulslaser i ett land i Östeuropa där man inte pjoskar.) Gamla akneärr, ytliga blodkärl och allmän ojämnhet ska genom ett magiskt ljus upplösas och ersättas av ett betydligt jämnare och slätare uttryck. Det är som att ha träffat en god fe. Jag ärr förväntansfull som ett barn.

Igår besökte jag då min omsorgsfullt utvalda klinik, som jag fastnat för efter en jämförande studie av pris, kvalitet och tillgänglighet. (Det är också lögn. Jag tog den som var kändast från tv.) Döm om min förvåning när jag finner mig själv i ett väntrum fullt av män. Först trodde jag att de var hantverkare. Men de satt väldigt stilla på stolarna i väntrummet och flera hade taxiuniform. De var där för att behandlas precis som alla andra. Efter en lång stund, längre än vad som känns smickrande för mitt intellekt, insåg att jag att de kanske inte var där för att reducera nånting. Utan tvärtom.

För att fördriva tiden tittade jag på behandlingsfilmer. Det är en genre jag alltid varit svag för. Man fick följa ögonlocksfixning utan kniv. Det var som trolleri-SM. Och sen fick man se en Thermacool-behandling. Det var magiskt också, fast på ett annat plan. De hade ritat ett rutmönster i hela ansiktet på kvinnan som skulle stramas upp och det påminde om den gamla fina filmen Hellraiser, minus nålarna, men plus både bokstäver och siffror i olika kombinationer. Jag tyckte inte att kvinnan under uppstramning borde ta bort det, utan tvärtom göra rutmönstret permanent – som en kabbalistisk ansiktstatuering eller ett Ouija-bord “to go” så att säga. Då skulle ingen notera att kollagenet började bli slappt.

Men jag lyckas ju trassla mig upp i en annan verklighet ändÃ¥. Det räcker att vara ensam och skapande. Och inte äta sÃ¥ mycket. Jag gÃ¥r ju pÃ¥ Dennis M-diet vilket är lika med ren svält, sÃ¥ jag har börjat se allting lite prickigt. Innan kvällen kommer jag att omges av pinnliknande renar och streckgubbar, som shamaner före mig har ritat väldigt praktiskt pÃ¥ grottväggar, sÃ¥ jag vet vad jag har att vänta mig. Och sÃ¥ alla stora jävla fält här…nÃ¥n liten crop circle kan man väl förvänta sig. Eller mÃ¥ste man göra allting själv? Och hur gör man en crop circle nu igen?

Jag såg nåt liknande i Årsta havsbad. En jättemur, vitkalkad, kring en pytteliten stuga. När jag slutade jamsa med alla som förfasade sig över muren, insåg jag att jag gillade den. Varför skulle små förutsättningar hindra en från att göra nåt storslaget?

Här ska jag sitta ensam och skapa ett mästerverk. Business as usual. Om jag drabbas av den där vettlösa rastlösheten kan jag alltid promenera ner till ICA och häpna över prisnivån på fetaost, kanske prata med nån anställd om vikten av att hålla golvytan fri, vilket leverantörerna saknar förståelse för. Vill de att folk ska ramla och slå sig? Eller är de bara likgiltiga, blinda för allt utom profithungern? Om jag blir hungrig kan jag äta jordnötter. Det här känns som min studenttid all over igen.

Jag kan fantisera att jag är en student som stannat i sin studentlägenhet när alla andra rest bort eller hem. Jag har ingenstans att Ã¥ka. Och en avhandling som aldrig blir klar. Det är tyst i hela korridoren. Tills en eftermiddag…

Dikten ska heta “Min dröm om min mammas obegravbara kropp”.

De ringer efter mig en eftermiddag

och säger att hon ligger på Konserthustrappan

Inte driven av kärlek till musiken

utan till offentlighet

Jag frågar om inte nån annan kan komma,

men det blir tystnad och förebrående tystnad

och jag säger jag ska komma

Hon ligger på Konserthustrappan

och utan kläder, vit, perfekt,

ett rent hål in i en annan värld hon nu känner före mig

som det allt varit

Jag kan inte kämpa mot krafter större än min egen värld

Fast jag sagt ifrån trycker jag på hennes yta

och den ruckas som en sten

och därinnanför hoppas jag att allt som väntar

är tomhet

En kväll en sommar hånglade vi. Jag var kanske 13 år. Han var kanske 17. Jag visste inte att han inom några år skulle ha tumlat ner i ett kompakt missbruk för att aldrig så vitt jag vet ta sig upp igen. Jag visste inte heller att hans liv skulle bli mycket kortare än mitt. Det hade kanske gett det hela mer tyngd.  Nu var det bara en grej som hände för att vi råkade stå tillräckligt nära varann med vår tonårsöppenhet för att pröva någon nys kropp med samma lättsinne som vi provade jeans på Puss & Kram.

När jag nu ser honom som spöke är det den kroppen han valt. Den som är 17 år och behagligt spänd av löften som aldrig kommer att infrias. Och det känns nästan som om jag kan slå armarna omkring den. Men jag vet inte om det är det han vill.

Jag vet inte vad han vill. Så jag slutar skriva och ber, trots att jag tappade tron för ganska länge sen, en bön för hans odödliga själ. Det är ändå det minsta jag kan göra. Eller rättare sagt: det är det enda jag kommer på.

MIN SOMMARFAMILJ

Jag skickades till en sommarfamilj. Min mamma behövde utrymme,
men hon utnyttjade det aldrig.

Min sommarfamilj bodde djupt inne i en skog.

Det var en sommarpappa, en sommarmamma
och en tokson.

Toksonen omfamnade mig som om han saknat mig väldigt länge.

Jag fick ett rum. Tapeterna var med rosor och vildsvin.
Och en fläck med kanske jordgubbssylt.

Flugor gillade den.

Min sommarpappa trodde på disciplin. Och hårt arbete.
Och att en kombination av det kunde tysta det eviga ropet från det vilda.
Det eviga ropet från det vilda, trodde han, for genom oss som tåg.
Han sa att han kunde se när de passerade toksonens ögon.
Och en dag försökte han stoppa dem.

Min sommarmamma trodde på prov.
Hon bad mig göra omöjliga saker före soluppgången.
Småfolket hjälpte mig.

Men sommaren blev varmare och tågen kom oftare
och en dag bad min sommarmamma mig
förvandla fem frysta kycklingar till guld.

Småfolket bara stod där.
Jag förstod att jag skulle dö i gryningen.
Då hämtade småfolket det magiska svärdet.

Jag fann mina sommarföräldrar i deras sovrum.

Jag fann toksonen i ladan.

DÃ¥ bad han mig kyssa honom. SÃ¥ jag gjorde det.
Då gav han mig den här rösten. Petade ner den med tungan.
Sen var han borta och lämnade sitt tokskal hos mig.

I mina drömmar kyssar jag honom igen.
I mina drömmar kyssar jag honom igen.

Det blir föreställning, sockervadd, artistkavalkad, striptease och disco. Allt inramat av alkohol. Och så framför jag en text jag skrivit själv. Som i en Barnens brevlåda för förvuxna. Kom!

foto: Arno Declair

SWEET- en supersockrad weekend18-19 april Kulturhuset Hörsalen med Foajé.

För första gÃ¥ngen i Sverige spelar Charlotte Engelkes sin internationellt kritikerrosade föreställning “Sweet” om passion, kärlek och sockerkonspirationen.

18-19 april på Kulturhuset Stockholm, Hörsalen med Foajé

Charlotte Engelkes bjuder pÃ¥ hÃ¥ngelbar med sweet entertainments, inbjudna gästartister, dansare, författare, överraskningstÃ¥rta, sockervadd, party och sweet, sweet lovin’.

Medverkande: Carina Reich & Bogdan Szyber, Andreas Boonstra, SU-EN, Leif Jordansson, Nils Harning med Sternfall, Adele Essle, Mats Bäcker, Peter Nylander, Anna Ardelius, Marina Steinmo.

Lördag 18 april
kl 19.00-20.00 Love bar i foajén med utställning
kl 20.00-21.10 “Sweet” med Charlotte Engelkes
kl 21.10-24.00 Gästartister och party med DJ Bogdan

Söndagen 19 april
kl 14.00 Heartbroken café i foajén
kl 14.30 Författaren och hälsogurun Sanna Ehdin talar om kärlek och socker
kl. 15.00-16.00 Gästartister i foajén
kl 16.00-17.10 “Sweet” med Charlotte Engelkes

www.charlotteengelkes.com

Biljettpris 180 kr, ung/stud 90 kr. Biljetter online. Du kan även köpa biljett i Kulturhusets info/biljettkassa, våning 0, telefon 08-508 315 09.

Sweet hade världspremiär på Deutshes Schauspielhaus i Hamburg 2000 och har sedan dess turnerat i Skandinavien, Europa, Canada, Singapore och Taiwan. Den är det första samarbetet mellan performance artisten Charlotte Engelkes och dramatikern Marina Steinmo. Tillsammans har de senare skapat föreställningarna Fräulein Julie- The Musical, Miss Jekyll and Hyde, Miss very Wagner, Eleven Lovely Lovesongs och Forellen and Me.

I Sweet berättas om passion, ett förflutet i underhållnings branschen, skräcken för socker, om att göra något positivt, blandat med egna sånger, dans och självbiografiska minnesbilder. Stilblandningen i text och musik bygger en bild av ett psyke på drift bland sina livsteman i en samtida sagovärld. Slutet kan bara beskrivas som en våldsamt nedhuggen Decamerone. Sweet är 70 min kvinnosolo med överraskningar, förvridningar, starka känslor och mycket skratt.

(..) Charlotte Engelkes shows herself in “Sweet” as a true multi-talent. Stand-up-comedy, singing, dancing and acting, full of surprises – like a fine selection of chocolates.

FRANKFURTER NEUE PRESSE

Idé och regi: Charlotte Engelkes
Text: Marina Steinmo, Charlotte Engelkes, Musik Komposition/teknik: Mats Lindberg
Ljusdesign: Andreas Jucheim, Susanne Ressin
Ljus: Karl Svensson

En Astarte produktion i samarbete med Deutsches Schauspielhaus Hamburg. Künstlerhaus Mousonturm Frankfurt. Med stöd från Konstnärsnämden.

For the first time in Sweden: Charlotte Engelkes plays her internationally praised performance “Sweet” about passion, love and the sugarconspiracy.

April 18-19 at Kulturhuset in Stockholm, Hörsalen and Foajé

Charlotte Engelkes presents make out bar with sweet entertainments, invited guest artists, surprise cake, spun sugar, party and sweet, sweet lovin’.

With: Carina Reich & Bogdan Szyber, Andreas Boonstra, SU-EN, Leif Jordansson, Adele Essle, Nils Harning with Sternfall, Mats Bäcker, Peter Nylander, Anna Ardelius and Marina Steinmo.

Sat 18 April
19.00-20.00 Love bar in the foajé, sugarexhibition
20.00-21.10 “Sweet” with Charlotte Engelkes
21.10-24.00 Guest artists and party with DJ Bogdan.

Sun 19 April
14.00-14.30 Heartbroken café in foajé.
14.30-15.00 Author and health guru Sanna Ehdin talks about love and sugar.
15.00-16.00 Guest artists in the foajé.
16.00-17.10 “Sweet” with Charlotte Engelkes.

www.charlotteengelkes.com

Tickets 180 SEK, youth/student 90 SEK.
Tickets online here. You can also buy tickets at the Kulturhuset info/ticket desk, floor 0.
Telephone 08-508 315 09

Sweet had it’s world premiere at Deutshes Schauspielhaus in Hamburg 2000 and have since then toured in Scandinavia, Europe, Canada, Singapore and Taiwan. Sweet is the first collaboration between performance artist Charlotte Engelkes and playwriter Marina Steinmo. Together they have created Fräulein Julie- The Musical, Miss Jekyll and Hyde, Miss very Wagner, Eleven Lovely Lovesongs och Forellen and Me.

Sweet is a tale of passion, of a past in the entertainment business, fear of sugar and about doing something positive. This tale is told in singing, dancing and memories. The mixture of genres in text and music creates an image of a mind adrift among life themes in a contemporary fairytale world. The end is best described as a heavily chopped down Decamerone. Sweet is a 70 min female solo performance with surprises, twists, strong emotions and a lot of laughter.

(..) Charlotte Engelkes shows herself in “Sweet” as a true multi-talent. Stand-up-comedy, singing, dancing and acting, full of surprises – like a fine selection of chocolates.

FRANKFURTER NEUE PRESSE

Concept and with: Charlotte Engelkes
Text: Marina Steinmo, Charlotte Engelkes
Music: Mats Lindberg
Lightdesign: Andreas Jucheim, Susanne Ressin
Light: Karl Svensson

An Astarte production with Deutsches Schauspielhaus in Hamburg. Künstlerhaus Mousonturm Frankfurt. With the kindly support from Swedish Konstnärsnämden.