Det här diktutkastet hittade jag i en märklig anteckningsbok som jag verkar ha gömt för mig själv.
Dikten ska heta ”Min dröm om min mammas obegravbara kropp”.
De ringer efter mig en eftermiddag
och säger att hon ligger på Konserthustrappan
Inte driven av kärlek till musiken
utan till offentlighet
Jag frågar om inte nån annan kan komma,
men det blir tystnad och förebrående tystnad
och jag säger jag ska komma
Hon ligger på Konserthustrappan
och utan kläder, vit, perfekt,
ett rent hål in i en annan värld hon nu känner före mig
som det allt varit
Jag kan inte kämpa mot krafter större än min egen värld
Fast jag sagt ifrån trycker jag på hennes yta
och den ruckas som en sten
och där innanför hoppas jag att allt som väntar
är tomhet
Lämna ett svar